Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mår antaga de av dem erbjudna lösningarna,
varvid önskan efter en slutgiltig lösning efteråt som
tillförne blir bestående”.
Med dessa ord, som äro gripande i sin stoiska
förtvivlan, slutar Herbert Spencers självbiografi.
Men detta är icke hans sista ord rörande de
yttersta problemen. I en skrift betitlad ”De sista
frågorna” och skriven kort före hans död fortsätter
Spencer den ovan skisserade tankegången och tar
ett steg vidare — ett steg, vilket höjer honom som
filosof, om det också för honom själv betyder en
ytterligare fördjupning i pessimismen.
Det finns, säger filosofen i denna sin sista skrift,
en sida av den stora världsgåtan, som man i
allmänhet skänkt ringa uppmärksamhet, men som på
senare åren med allt större eftertryck trätt fram för
min själ. Jag tänker icke på de problem, som alla
konkreta existenser, från solar ända ned till
bakterier, erbjuda, utan på dem, vilka erbjudas av den
universella form, under vilka desamma existera —
på rummets företeelser.
I vår ungdom gå vi utan överraskning förbi de
av Euklides framställda sanningarna. Det är nog
för oss att lära, att i en rätvinklig triangel kvadraten
på hypotenusan är lika med kvadraterna på de
båda andra sidorna; det är bevisbart, och det är
nog. Men om vi verkligen betrakta de märkliga
relationer, som äga rum mellan linjer och mellan
rum, och ännu mer om vi taga hänsyn till de
underbara förhållanden, som numera sammanfattas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
