Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans Larsson här ger av Sokrates, ligger det
beundransvärda i den plastiska åskådlighet, varmed
han låter de olika livsåskådningarna och de därur
framgående värdesättningarna brytas mot
varandra. När samtalet börjar, ligger situationen ännu
svept i ett obestämbart morgondis, men
allteftersom debatten fortskrider, ljusnar rymden, det
kommer ett ögonblick av flammande morgonrodnad,
och klar och majestätisk stiger en nytänd stjärna,
humanitetens sol, upp på himlavalvet. Och
starkare än annorstädes lyser, synes det mig, ur denna
essay just det geni, som Hans Larsson tillskriver
Platon: att ropa till dem, som bära lyckans och
maktens tecken, att de valt den sämre vägen, den
oansenligare lotten, och ropa detta sä, att de för en
gång känna sina sysselsättningar och strävanden
som obetydligare och ana att det verkligen finns
folk, för vilka de äro plebejer. Och när författaren
till sist avböjer att besvara den av honom själv
uppkastade frågan, vilken som i våra dagar torde
vara föremål för den Platonska polemiken, så är
i själva verket detta tämligen överflödigt — därför
att svaret ligger så nära till hands.
Lika fängslande, fast hållen i lugnare tempo, är
den essay, som bär överskrift ”Lycka och förnuft”.
Vem bland oss från åttiotalet vill väl förneka, att
det kändes en smula egendomligt, när vi en gång
i genombrottstiden läste hos Herbert Spencer, att
egoismen är moralens yttersta grund, och vem fann
det icke en smula motbjudande att tänka sig kät-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
