Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stödd mot en mossgrå furas stam
står Pan den gamle allvarsam;
från elden purpurskimmer slår
kring väldig ton och raggigt hår —
fri emot nattens bakgrund
han hög och hotfull står.
Med harm i blick och knuten hand
han skådar ned mot skogens rand,
där över slummertysta byn
en kyrkspir höjts mot vårblå skyn;
hans stämma vredgad skälver
och mörkt är ögats bryn.
”Du levnadströtte, bleke Krist,
du tror att jag mitt välde mist,
att ramlad är min kungastol,
och för din stjärna släckt min sol
men — välves vårnatts himmel,
så blå som en viol . . .
”Då, nazaré, då är det mitt,
det släkte som så fromt och blitt
nyss låg kring altarskrankets rand
och kalken tog ur prästens hand,
ja, mitt, så sant som böljan
slår skum mot stenig strand:
”Jag gjuter eld i jungfruns blod
och ger till kyss och famning mod,
i blommans doft jag trånad strör,
i nattens stund jag vakttjänst gör,
när flickan älskarn famnar
att gumman ej dem stör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
