Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ve midnatt de kommo te Blåkulla ting
Å va’ då så trötta i ridten;
Men likväl så ställdes de opp i en ring,
Å. f—n han sto’ själf uti midten.
Han dansa mä alla i vildaste sken,
Så svetten den lacka å hela armén;
Men också han bjöd dem på fälsupen se n,
Som köptes hos själfvaste Smithen.
Ja, glädjen va’ stor, men den blef icke lång,
Å hör hva’ ja’ nu vill förtälja!
Den hexa, som samlat så fullt på en gång,
Te hustru nu hin ville välja,
För Pintorpafrua va’ gammal å grå,
Hoptorkad och fnurrig, det kan en förstå;
Som sagdt, nu han tänkte å grunnade på
Att få nå’et läckert te helga.
Men dä kunde inte de andra rätt ha,
För alla så villa de åt1 en,
Hos Pintorpafrua di sa’ som då va’,
1 ho’ ble’ minsann ej belåten.
Ja, ho’ börja’ lefva som själfvaste f—n:
“Den steken du ska’ allt få mista minsann,
Å nog ska’ ja’ taga hin håle i lann,
När en gäng ja’ fått’en i båten.”
Å dermä’ ho’ satte i väg, så de hven
Å träffade snart på dem båda;
Å hin ble’ så rädd, så han damp som en sten,
Den dansen han vill ej tråda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
