Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A - Abraham ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
BIBELNS MAN OCH KVINNOR.
Abraham och sade: Ät din säd vill jag gifva
detta land, 1 Mos. 12: 1, 4—7. En tid
senare, då Abraham kommit tillbaka från
Egypten, hvarest han uppehållit sig under
en i Kanan rådande hungersnöd och skilt
sig från sin brorson Lot, förnyade Herren
löftet till honom om landet och sade: Lyft
dina ögon upp och se utöfver det rummet,
där du står, mot norr, mot söder, mot öster
och väster! Ty åt dig vill jag gifva det,
1 Mos. 13: 13—17. Då Abraham hade
slagit Kedor-Laomer samt befriat Lot och hans
vänner ur fångenskapen och mottagit
Mel-kisedeks välsignelse, förnyade Herren åter
löftet om landet och sade sig vara Herren,
som hade utfört honom ifrån Ur för att
gifva honom detta land till besittning. På
Abrahams fråga, hvaraf han skulle veta, att
han skulle besitta landet, svarade Herren:
Tag mig hit en treårig kviga, en treårig get,
en treårig vädur, en turturdufva och en ung
dufva. Och han tog dem och styckade
kvigan, geten och väduren och dref roffoglarna
bort ifrån dem. Men då solen var nära sin
nedgång, föll en tung sömn på Abraham,
och en förskräckelse och ett stort mörker
kom öfver honom. Då sade Herren till
honom : Din säd skall vara främmande uti ett
land, som icke tillhör dem, och man skall
där göra dem till trälar och förtrycka dem
i fyrahundra år. Men äfven det folk, hvars
trälar de skola blifva, skall jag döma. Och
sedan skola de draga ut med stor egendom.
Och de som lefva i den fjärde mansåldern
härefter, skola komma hit tillbaka, ty förr
än då är amoreernas ondska icke
fullkom-men. Och då solen hade gått ned och det
hade blifvit kolmörkt, for en rykande ugn
och en eldslåga fram emellan dessa
stycken. På den dagen gjorde Herren ett
förbund med Abraham och sade: At din säd
skall jag gifva detta landet, ifrån Egyptens
flod ända till den stora floden Frat,
keneer-na, keniseerna, kadmoneerna, heteerna,
fe-risseerna, refaeerna, amoreerna, kananeerna,
girgaseerna och jebuseerna, 1 Mos. 15: 7—21;
Neh. 9: 8; Es. 51: 2; Jer. 33: 25, 26.
Löftet upprepades senare ånyo, då Gud sade
till Abraham: Jag vill gifva dig och din\
säd efter dig det land, i hvilket du nu är enl
främling, hela landet Kanan till evig besitt-\
ning, 1 Mos. 17: 81 När Isak välsignade
sin son Jakob, erinrade han härom och sade :|
Gud allsmäktig välsigne dig, att du måbe-1
sitta det land, där du nu är en främling,
hvilket Gud har gifvit åt Abraham, 1 Mos.
28: 3, 4. I
Och till Jakob sade Herren: Det land,
som jag har gifvit åt Abraham och Isak,
det skall jag gifva åt dig och din säd efter
dig, 1 Mos. 35: 12. När Josef låg för
döden, sade han till sina bröder: Gud skall
visserligen söka eder och föra eder utur detta
landet (Egypten) in uti det land, som han
har tillsvurit Abraham, Isak och Jakob, 1
Mos. 50: 24. Mose fick befallning af
Herren att säga till Israels barn: Herren vill
föra eder till det land, hvilket han med
upplyft hand lofvat att gifva åt Abraham, Isak
och Jakob, 2 Mos. 6: 8. När Mose bad Gud
förlåta folket, då det hade gjort
guldkalfven, bad han honom tänka på Abraham
åt hvilken han hade svurit och sagt, att hela
det landet, om hvilket han hade talat, skulle
gifvas åt hans sad; och de skulle besitta
det evinnerligen, 2 Mos. 32: 13. Själf
befallde Herren Mose att gå och föra folket
till det land, som han hade tillsvurit
Abraham, Isak och Jakob, 2’Mos. 33: 1. Till
följd af folkets försyndelser i öknen, sade
Herren, att de som voro tjugu år gamla
och därutöfver, då de drogo ut ur
Egyptens land, skulle icke få se det land, som
han hade tillsvurit Abraham, Isak och
Jakob; förutom Kaleb och Josua, 4 Mos. 32:
11 12
Äter sade Herren till Israels barn genom
Mose: Jag har gifvit landet i edert våld.
Gån och intagen det land, hvilket jag har
gifvit åt edra fäder, Abraham, Isak och
Jakob och deras säd efter dem! 5 Mos. 1: 8.
Se för öfrigt 5 Mos. 6: 10; 9: 5; 30: 20;
34: 4; Jos. 24: 2; 2 Krön. 20: 7; Neh. 9: 7,
8; Ps. 105: 8—11; Apg. 7: 2—7.
I sitt förbund med Äbraham lofvade
Herren icke allenast att gifva honom och hans
säd Kanans land, utan ock att hans säd
skulle blifva så talrik, att det skulle vara
lika omöjligt att räkna den, som att räkna
stjärnorna på himmelen, sanden i hafvet
eller stoftet på jorden. Med ed förband han
sig ock att vara Abrahams och hans säds
Gud och att göra Abraham till ett stort
folk, välsigna honom och göra hans namn
stort samt göra honom själf till en
välsignelse. Och Herren lofvade att välsigna dem,
som välsignade Abraham, och förbanna dem,
som förbannade honom, och att i honom
alla släkten på jorden skulle varda
välsignade, 1 Mos. 12: 1—3; 13: 14—17; 15: 5.
Herren sade ock till honom: Frukta dig
icke Abraham! Jag är din sköld; din lön
skall blifva ganska stor. Och när
Abraham klagade öfver, att Gud icke hade gif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
