Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - E - Elia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
BIBELNS MÄN OCH KVINNOR.
Zidon till, och stanna där; ty där hade i
Herren befalt en enka att föda honom. Och
när Elia kom dit, träffade ban enkan vid
stadsporten, letande efter bränsle. Elia bad
då enkan gå efter litet vatten och ett stycke
bröd till honom. Och då enkan svarade,
att hon ägde icke en kaka, utan endast en
näfve mjöl i skäppan och litet olja i
krukan, och hon hade nu letat upp ett par
vedträn att baka därmed åt sig och sin son,
att de måtte äta och sedan dö, så svarade
Elia henne, att hon icke skulle frukta sig,
utan gå och göra, såsom ban hade sagt;
dock skulle hon först baka däraf en liten
kaka och bära ut till honom, och sedan
kunde hon baka till dem själfva; ty Israels
Gud hade sagt, att hvarken mjölet eller
oljan skulle taga slut intill den dag, då han
läte regna på jorden. Och hon gjorde så,
och det skedde henne efter Herrens ord, v.
7—16. En tid därefter vardt enkans son
sjuk och dog. Och enkan vardt otålig och
frågade Elia, hvad hon hade att skaffa med
honom; han tycktes-hafva kommit till henne
för att påminna henne om hennes synd och
för att gifva hennes son döden. Men Elia
fick pilten, bar upp honom på sin
kammare och lade honom på sin säng, räckte
sig ut öfver honom och ropade till Herren,
att han måtte göra pilten lefvande igen.
Och Herren hörde Elias bön, pilten fick lif
igen, och Elias lämnade honom lefvande åt
hans moder igen, v. 17—24. — Detta Elias
vistande hos nämnda enka anförde Jesus
emot folket i Nasaret, som, oaktadt han
vuxit upp där, föraktade honom. Många
enkor, sade han, voro i Israel på Elias tid,
då himmelen var igenlyckt i 3 år och 6
månader, så att stor hunger kom öfver hela
landet, och till ingen af dem blef Elia sänd,
utan till en enka i Sarepta vid Sidon, Luk.
4: 16—26. — På det tredje året efter undret
med änkans son skedde Herrens ord till
Elia, att han skulle gå och te sig för konung
Ahab. Ahab och hans slottsfogde Obadia,
en mycket gudfruktig man, hvilken hade
gömt undan 100 Herrens profeter, då Isebel
bestämt sig för att utrota dem, drogo ut
föl- att undersöka i alla brunnar och bäckar
i landet, om de kunde finna något vatten
åt djuren, på det att de måtte slippa att
nedslakta dem. Och de fördelade landet
sig emellan. Och Elia mötte Obadia och
sade till honom, att han skulle gå och säga
sin herre, att Elia var där. Men Obadia
fruktade att gå, ty han trodde, att Herren
skulle ta Elia bort undan Ahabs hand, och
när då Obadia hade sagt, att Elia var där,
och Ahab icke funne honom, så skulle han
slå denne ihjäl. Han upplyste ock, att det
fanns icke folk eller rike, där Ahab icke hade
låtit söka efter Elia. Men då Elia
försäkrade, att han skulle te sig för Ahab den
dagen, gick Obadia; och Ahab gick och
mötte Elia. Och då Ahab fick se Elia, sade
ban till honom: Ar det du, som drager
olycka öfver Israel? Men Elia sade, att
det var icke han, utan det var Ahab och
hans faders hus, som drog olycka öfver
Israel med sin synd och sitt afguderi. Men
nu skulle han låta församla hela Israel och
de 400 Baalsprofeterna och de 400
Astarte-profeterna till Karmels berg. Och Ahab
sände bud och församlade dem. Och Elia
bjöd folket, att det icke skulle dyrka Herren
och Baal på samma gång, utan taga reda
på, hvilken som vore Gud, och dyrka honom
allena. Nu var han ensam Herrens profet
och där voro 450 Baalsprofeter. Ville man
nu gifva dem två oxar, så skulle
Baalsprofeterna få välja den ene, stycka honom och
lägga honom på veden utan att tända eld
därpå; Elia ville göra på samma sätt med
den andre. Baalsproferna finge sedan anropa
Baal, och Elia Herren. Den gud, som då
svarade med eld, han skulle vara Gud. Och
detta tal behagade folket. Baalsprofeterna
fingo företaga sitt offrande först. De ropade,
sprungo omkring altaret, skreko, ristade sig
med knifvar och spjut och betedde sig som
ursinnige. Och Elia gäckades med dem: de
borde ropa högt, ty Baal torde vara stadd
i tankar, eller hade han gått afsides, eller
vore ban på resa, eller till äfventyrs sofve
han och måste väckas. Och när de nu hade
hållit på hela dagen, och hvarken eld eller
svar hade förnummits, så lät Elia folket
träda nära intill och se på, medan han
byggde ett altare och offrade den andre
oxen däruppå. Han gräfde också en graf
rundtomkring altaret, lät fylla grafven med
vatten och åkallade Herrens namn. Och
eld föll från himmelen, uppsög vattnet och
förtärde både oxe, ved, stenar och jord.
Då folket såg detta, föllo de ned på sina
ansikten och sade: Herren är Gud! Herren
är Gud! Och Elia bjöd dem fasttaga alla
Baalsprofeterna, lät så föra dem ned till
bäcken Kison och slakta dem där. Och
Elia bjöd Ahab, att han nu kunde draga
upp till att äta och dricka, ty regn skulle
I snart komma. Litet därefter steg ett moln
upp pä himmelen, och Elia skickade bud
I till Ahab, att han skulle skynda sig att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
