Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J - Jeremia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIBELNS MÄN OCH KVINNOR.
197
i moderlifvet och förr än han hade utgått
ur sin moders kved, kände Herren honom,
utkorade honom och satte honom till en
profet för folken. Men Jeremia svarade
Herren: Ack, Herre, Herre! Se, jag förstår
icke att predika, ty jag är för ung. Men
Herren sade till honom, att han icke skulle
säga, att han vore för ung; dit Herren ville
sända honom, borde han gå, och hvad
Herren befallde honom, det skulle han predika.
Han skulle icke frukta för människorna, ty
Herren skulle vara med honom och bevara
honom. Och Herren satte honom öfver folk
och öfver riken, att han skulle upprycka,
nedbiyta, förstöra, fördärfva, bygga och
plantera, Jer. 1: 1—10.
Jeremia predikade väldigt mot folkets
synder och uppmanade människorna att vända
om till Herren deras Gud, från hvilken de
i olydnad, synd och afguderi hade
aflägsnat sig, Jer. 2: 1—14: 22 m. fi. Han
talade ofta mycket hårda ord emot de
ogud-aktige konungarna, herdarna och profeterna
i Jerusalem och i Judas rike, Jer. 22: 1—
23: 40 m. fi. Han profeterade mycket om
judarnas bortförande till Babel, Jer. 25:
1—11; 27: 1—22. Han sade äfven, huru
länge deras fångenskapstid skulle vara, och
att Herren efter fångenskapen skulle gifva
dem förlossning och föra dem till deras land
igen. När därför Daniel läste i Jeremias
skrifter, blef det klart för honom, huru lång
fångenskapens tid skulle bli. När det
sedan berättas om judarnas befrielse, säges
bl. a. därom: På det att Herrens ord
genom Jeremias mun skulle fullkomnas, Jer.
25: 11, 12; 29: 10—14; 30: 1—24; 32: 36—
44; Dan. 9: 1, 2; 2 Krön. 36: 22, 23; Esra
1: 1—4. Jeremia profeterade äfven om
Kristus och om förlossningen i honom; om
Herodes stora barnamord m. m., Jer. 31;
33: 6—26; Matt. 2: 16, 17; 27: 3—10. När
konung Josia, hvilken varit en gudfruktig
konung, dött, sjöng Jeremia en klagosång
öfver honom, 2 Kon. 35: 25. Men Jojakim,
Josias son, var däremot ogudaktig och
mycket hård mot Jeremia och tyckes icke i
något hafva rättat sig efter hans ord. När
profeten en gång hade låtit skrifva en
bokrulle, skar Jojakim, då milen upplästes för
konungen, nämnda rulle sönder, kastade den
på elden och befallde gripa både profeten
och hans skrifvare; men Herren gömde dem
undan, Jer. 36: 20—26. Jeremia sade om
Jojakim, att, då denne blefve död, skulle
man icke sjunga klagosånger öfver honom,
utan han skulle begrafvas, såsom man be-
grafver en åsna. Man skulle släpa och kasta
honom långt bortom Jerusalems portar, kap.
22: 18, 19.
Jekonja eller Jojakin, Jojakims son, var
konung endast i tre månader och tio
dagar, men han var en ogudaktig konung.
Om honom sade Jeremia, att, om han än
vore en signetring på Herrens högra hand,
Herren dock skulle rifva honom därifrån
och gifva hans lif i konungens af Babel
hand, hvilken också därefter traktade.
Jekonja vore ett föraktligt, sönderslaget
beläte, ett kärl, som hade intet värde, kap.
22: 24—28. Men Zedekia, Jojakims
broder, den siste konungen i Judas rike före
fångenskapen i Babel, syntes vara profeten
mera tillgifven. Så sände han en gång bud
till profeten med begäran, att han skulle
fråga Herren för honom, då Nebukadnezar
förde krig emot honom, kap. 21: 1, 2. En
annan gång begärde han, att profeten skulle
bedja för konungen och för folket, kap. 37:
2. Konungen sände äfven och lät hämta
profeten och samtalade i hemlighet med
honom om hvad han borde göra, kap. 37: 16
—21; 38: 14—28. Zedekia synes också icke
vara så ovillig att lyda profetens ord. Men
af fruktan för furstarna och för folket
rättade han sig ändå icke efter hvad denne å
Herrens vägnar talade till honom; han
öd-mjukade sig icke för Jeremia, »profeten ifrån
Herrens mun», hvarför straffet också kom
öfver Juda, som besegrades af konungen i
Babel. På konungen själf blefvo båda ögonen
utstungna, och han blef bortförd till Babel,
2 Krön. 36: 11, 12; Jer. 32: 2—5; 39: 1—7.
Stundom var Jeremia mycket bedröfvad,
klagade bittert, och hans klagan höll t.
o. m. på att öfvergå till knot, då, såsom
han tyckte, hans verksamhet vore
förgäfves och han själf finge vara föremål för
hån, begabberi och förföljelse, kap. 15: 10
—18; 20: 7—10, 14—18; Klv. 3: 1—19.
Profeter, präster, furstar och konungar, alla
voro de honom emot. En gång slog prästen
Pashur honom, lät sätta honom i
»stocken» och lät honom sitta där till följande
morgon, kap. 20: 1—3. Då han en annan
gång hade talat, grepo prästerna honom,
och både präster och profeter förde honom
till furstarna och sade inför dessa och inför
folket, att han vore saker till döden. Men
Jeremia talade frimodigt Herrens ord äfven
inför furstarna, hvilka medgåfvo. att han
icke vore saker till döden. Och Ahikams,
Safans sons, hand var med Jeremia, så att
man icke gaf honom i folkets hand till att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
