Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Saul ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och åsna och icke låta något lefva. Saul |
drog också åstad med en här af
tvåhundratiotusen man. Han sände ock bud till
ke-niterna (Moses hustrus släkt), att desse skulle
draga sig ifrån amalekiterna, så att icke
äfven de måtte blifva utrotade. Och Saul
slog amalekiterna, och allt folket gaf han
till spillo med svärdsegg. Men han skonade
Agag, amalekiternas konung, och tog endast
honom lefvande till fånga. Allt bland får
och fä, som var af något värde, läto de
lefva, och endast det dåliga dödade de.
Då skedde Herrens ord till profeten
Samuel, att Herren ångrade sig, att han hade
gjort Saul till konung, ty han hade vändt sig
ifrån Herren och icke verkställt hans ord.
Och Samuel vardt vred och ropade till
Herren hela den natten, och om morgonen
bittida gick ban för att träffa Saul. Och Saul
hälsade Samuel och började omtala, huru
ban hade handlat efter Herrens ord och
slagit amalekiterna. Men Samuel afbröt
honom och sade, att då de hade behållit af
djuren och skonat konungen, så hade de
varit olydige mot Herren. Då ursäktade
sig Saul därmed, att de ämnade hafva
djuren till offer åt Herren. Men Samuel
svarade, att lydnad var bättre än offer, och
tillade, att emedan Saul hade förkastat
Herrens ord, så hade äfven Herren förkastat
honom, att han icke skulle vara konung i
Israel. Saul erkände då, att han hade
syndat, men han fick dock icke Samuel att
taga tillbaka, hvad ban hade sagt, utan
Samuel upprepade tvärtom hotelsen, att
Herren skulle taga konungariket från honom.
På det att Saul skulle slippa att blygas
inför Israels äldste, gick dock Samuel på
Sauls trägna begäran med honom till
bönstunden, att han måtte tillbedja Herren.
Men Herren frågade Samuel, huru länge
han skulle sörja öfver Saul, hvilken han
hade förkastat, att han icke skulle vara
konung öfver Israel. Och Herren sade till
honom, att han skulle gå åstad och smörja
Isais son till konung. Men Samuel
fruktade, att Saul skulle få veta det och så slå
honom ihjäl. Då sade Herren, att han kunde
gå dit för att offra och så bjuda Isai till
offret, så skulle Herren utvisa, hvilken af
Isais söner det gällde. Samuel gjorde
såsom Herren hade sagt honom och smorde
så David till konung öfver Israel, 1 Sam.
15: 1—16: 13; 2 Sam. 7: 15; Apg. 13: 22.
Och Herrens ande vek från Saul, och en
ond ande från Gud kvalde honom. Därför
sade Sauls tjänare till honom, att han skulle
låta uppsöka en man, som kunde spela på
strängaspel, på det att, när den onde anden
kom öfver Saul, denne då måtte genom sitt
spelande fördrifva honom. Man sände efter
David, Isais son, som var skicklig på
strängaspel. Saul älskade mycket David, och han
blef ock Sauls vapendragare. När så den
onde anden kom öfver Saul, så spelade
David på harpan och det vardt bättre med
Saul, 1 Sam. 16: 14—23; 2 Sam. 7: 15.
Men framdeles började Saul att hata
David, och sökte med all flit att döda honom.
Men Herren räddade David. Därmed
förhöll det sig sålunda: Felisteerna samlade
åter sina härar och drogo ut att strida emot
Israel. Saul samlade äfven sitt folk, och
härarna uppställde sig i slagordning emot
hvarandra. Men David var då icke med,
ty han hade gått hem för att vakta sin
faders får. I felisternas här var en stor och
tapper hjälte, benämd Goliat, som hvarje
dag gick fram och hånade Israels här och
utmanade någon att gå i tväkamp med
honom. Men i hela Israel var ingen, som
vågade att upptaga kampen. Emellertid
beslöt Isai att sända sin son David till
striden för att se, huru det var med hans tre
äldste bröder, hvilka voro med i densamma’.
När David kom till striden och fick höra
Goliats hån, tog han upp kampen mot
Goliat och dödade honom. När felisteerna
sågo, att Goliat var slagen, flydde de, och
Israel vann seger öfver dem. När nu Saul
fick veta, att det var David, som hade slagit
Goliat, tog han honom till sig och lät
honom icke mer komma i sin faders hus.
David skickade sig visligt i allt, och Saul
satte honom öfver krigsfolket. Och såväl
allt folket som Sauls tjänare höllo af
David. Men när folket drog hem ifrån striden,
gingo Israels kvinnor ut att möta Saul med
sång och musik. De spelade och sjöngo
sålunda: Saul har slagit ett tusen, men
David tio tusen. Då förgrymmade sig Saul
storligen däröfver, att man gaf David tio
gånger så stor heder för segern som man
gaf åt Saul och började frukta, att David
väl en gång komme att blifva konung i
Israel. Från den dagen sökte han ock att
rödja David ur vägen. Dagen därpå, då
David spelade inför Saul, sköt denne två
gånger med sitt spjut mot David, men
David vek undan. Då sände Saul honom från
sig och satte honom till höfvitsmän öfver
ett tusen man. Men då Saul såg, huru
visligt David gick till väga, och huru Herren
var med honom, fruktadfe han för honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
