Bohusläns gamla adliga gods och sätesgårdar : bidrag till gårdarnas och släkternas historia / xiv (1925) Author: Carl August Tiselius Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den norska adelns uppkomst. Kort översikt av dess historia

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

odalmännen, benämndes hauld eller haulderman, var gårdens besittare ehuru
ej med oinskränkt äganderätt. Ville han försälja gården, ägde odalmännen
inlösningsrätt. Härigenom stärktes samhörighetskänslan — ätten blev en
ekonomisk enhet med gården som det materiella underlaget, där ej sällan
far och söner bodde samman, och där gravhögarna med hänsovna släktled
lågo inom rå och rör.

Kung Olofs skepp segla från Tönsberg. (Efter G. Storms Snorre.)

Från dessa haulder ha de ursprungliga stormansätterna sitt upphov
och skilde sig såsom odalborna från leiländarna, vid vilka ofta slavmärket
ännu häftade och som intogo arrendatorers mera blygsamma och beroende
ställning. Ehuru det gammalnordiska samfundet till sin läggning var
utpräglat aristokratiskt, där gammal ätt och rikedom gav makt och
myndighet, förmedlades likvisst övergången mellan odalmän och leiländare genom
de förras rättighet att, när tillgångar för köp saknades, äga företrädesrätt till
släktgårdens arrendering. Härigenom kunde även odalborna bliva leiländare.

Då landets bebyggelse skett genom fredlig invandring och genom
uppodling och ej grundats på erövring, fick feodalväsendet en ringa utveckling.
Dess sena och enda spår voro statsämbetena, som tack vare släkternas
självständighetskänsla blevo få. Av självstyrelse uppgavs endast så mycket, att
gemenskap förefanns i försvar, rättskipning och religiösa förrättningar, för
vilka häradet oftast var ett gemensamt, kommunalt förbund, vars
samfällda angelägenheter handlades av hersarna[1] eller häradsföreståndarna,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>