Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torpe härad - Hjärtums socken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
års ålder som rustmästare i Bohusläns regemente och avancerade efter
hand till kompanichef därstädes (1847) och till major i armén (1855). Såsom
endast 17-årig följde han med regementet till norska gränsen och bevistade
hela fälttåget, deltog i expeditionen till Valöarna, belägringen av Fredrikstad
samt tog del i striderna vid Glimminge kyrka och Kölbergsbro.
Som nygift bodde han någon tid på Stallbacka i Tunhems socken och
därefter i Vänersborg, men flyttade efter stadens brand till Marieström (1834)
samt arrenderade sedermera Uttersåker (1835) och Utby majorsgård (1836—
50). Sistnämnda år inköpte han av lantbrukaren G. von Proschwitz ett
mtl Sollum nordgård samt 1/2 mtl kronoskatte Neder Sollum, vilka
gårdar han sedermera innehade och brukade till sin död. Hanson var en
intresserad lantbrukare, som därjämte innehade en heldel förtroendeuppdrag.
Bland offentliga utmärkelser innehade han utom Svärdsorden även Karl
XIV:s-medaljen. Han avled 1871 på Stenungsön och ligger begravd på
Hjärtums kyrkogård.
Sedan 1828 gift med Christina Lovisa Nycander (dotter till överste Carl
Nycander och Märtha Christina Hägerflycht) efterlämnade han flera barn,
av vilka dottern Hulda Christina Lovisa (f. 1839 på Majorsgården) gifte sig
med tobaksfabrikören i Göteborg Johan August Mellgren (f. 1829). Efter
svärfaderns död övertog Mellgren Sollum, där han tillbringade somrarna
med sin familj.
Mellgren hade efter faderns död (1848) övertagit ledningen av den
av fadern 1823 under firma Eric Mellgren grundade kolonialvaruaffären,
hus kanoner. Fred var nämligen då avslutad med Danmark. Icke förty började den ryska
eskadern beskjuta »Venus», och då Hanson ej ansåg sig böra meningslöst offra fartyg och
manskap lät han stryka flagg, i förhoppning att fartyget sedermera skulle bli utväxlat eller
folkrättsliga grundsatser tillämpas. Hanson och hela besättningen blevo fångar och sända till
Ukraina, varifrån de ej återkommo förrän 1791.
På egen begäran blev han efter hemkomsten ställd inför Arméns flottas krigsrätt och
där förklarad oskyldig till fregattens förlust. Härmed åtnöjde sig emellertid ej höga
vederbörande utan målet hänsköts till krigshovrätten, som den 16 september s. å. dömde honom
»skyldig mista livet för sitt felaktiga förhållande som fregattens chef.» Efter att ha varit
fängslad i åtta månader, benådades han till livet men dömdes ovärdig att i rikets tjänst
nyttjas samt att ej mera tillåtas bära svärdsordenstecknet. Man tror, att såväl Gustaf III som
hertig Karl haft sitt finger med i spelet, enär fregatten »Venus», då under rysk flagg, i
sjöslaget vid Svensksund förföljt och nära nog borttagit den jakt, på vilken såväl konungen
som hertigen befunno sig. Konungen skall ha blivit mycket upprörd, när han fick kännedom
om, att just denna fregatt var densamma, som Hanson överlämnat i ryssarnas våld.
Regeringen avslog även en i februari 1795 inlämnad ansökan, vari Hanson begär, att
kronan måtte betala de skulder i Ryssland, som han måst åsamka sig för sin egen och
besättningens underhåll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
