Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Carlson Bonde † av Fr. Vult von Steijern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL CARLSON BONDE 81
af de viktigaste — efter hvartannat införlifvats samlingar sådana som den
Crusenstolpska, värdefull särskildt genom sin mängd af Tessiniana från Åkerö,
det Khevenhiillerska arkivet (och biblioteket) från Julita och framför allt
Stenbocksarkivet på Thorsjö (innehållande bland annat Gustaf Otto Stenbocks,
Bengt Oxenstjernas och Magnus Stenbocks papper), hvartill under den siste
fideikommissarien kommit äfven Claes Christerson Horns papper, hvilka från
Reval hamnat i Petersburg, där de af honom återförvärfvades till Sverige.
Och i sin rikedom på exempelvis bref och brefsamlingar från svenska och
utländska kungliga, liksom från en mängd märkligare privatpersoner —
förutom oerhördt mycket annat af arkivaliskt intresse, som här måste
förbigås — erbjuder det för forskningen på skilda historiska och kulturella
områden ett, som sagdt, enastående rikt och dyrbart material.
En af dess största skatter utgöres, såsom bekant, af drottning Hedvig
Elisabeth Charlottas bref och dagböcker, hvilka af henne
testamenterades till excellenserna Carl Bonde, baron Carl Carlsons farfars far, och E.
Ruuth samt deponerats å Eriksberg. Och att den senaste fideikommissarien
ej blott var den finbildade bibliofilen, som njöt samlarens glädje öfver sina
skatter, men äfven fann glädje i att i sin mån kunna göra dem till den
bildade allmänhetens egendom, har han visat genom den mönstergilla svenska
upplaga, han börjat utgifva af dagböckerna, ett af de rikaste och i sin
omedelbarhet nog också trognaste bidrag till svensk tids- och politisk historia, vår
litteratur äger. Dessvärre ha hittills blott tre delar (Sthlm. 1902—07) hunnit
utkomma, och det vore att räkna som stor förlust, ifall förhoppningen om
en fortsättning med hans bortgång nu blifvit tillintetgjord. I detta
sammanhang bör äfven nämnas, att vår historiska litteratur redan tidigare har honom
att tacka för en omsorgsfullt studerad skildring af »Sverige och Norge 1814»
(Sthlm. 1896) byggd på samma bref och dagböcker.
När för ett par decennier sedan de bokliga intressena inom landet —
hvilka hittills, där de funnits, arbetat mera i obemärkthet och på spridda,
i de flesta fall föga fruktbärande linjer — så småningom, och väl främst
genom en allt starkare känning med de kontinentala rörelserna på området,
tagit sådant uppsving, att tidpunkten syntes inne för en sammanslutning
mellan bokintresserade af skilda kategorier äfven hos oss, föll det af sig
själft, att friherre Bonde, med sin ställning inom den svenska bokvärlden,
sin läggning och sina traditioner, skulle återfinnas bland dem, som varmast
intresserade sig härför. Redan vid det första förberedande sammanträdet
i frågan förde han ordet, och när resultatet, kort därpå, blef bildandet af
Föreningen för Bokhandtverk, i april 1900, var det lika naturligt, att han
valdes till ordförande äfven i denna. Såsom sådan har han sedan allt intill
sin död utan afbrott fungerat och — behöfver det väl sägas? — på ett sätt,
som äfven här skall göra det svårt att ersätta honom. Huru starkt
upptagen han var af allmänviktigare värf, så kunde detta väl röfva hans tid,
men aldrig hans intresse för föreningens angelägenheter. Äfven när ett an-
Nord. tidskr. för bok-, och biblioteksväsen 1914. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
