Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 O. WIESELGREN
sig till kolportagelitteraturen. Man måste från början göra klart för sig, att
detta är ett ur psykologisk synpunkt alldeles förklarligt faktum och att man
icke har den allra ringaste utsikt att kunna åstadkomma någon förbättring
af förhållandena, såvida man icke tager vederbörlig hänsyn till detta och
handlar därefter. I annat fall kan man med visshet förutsäga, att resultatet
kommer att blifva lika med noll. »Sie bleiben bei ihrer Schundliteratur»,
som Strobl i sin ofvan citerade uppsats mycket riktigt anmärker. För att
uttränga »die Schundliteratur» måste man använda dess egna medel och ej
försöka ersätta den med något, som kan vara ur litterär eller moralisk
synpunkt förträffligt men som saknar alla förutsättningar för att blifva omtyckt.
Det vore särdeles önskligt och rekommendabelt, om de representanter
för folkbildningsarbetet, som stå i direkt beröring med den del af den stora
allmänheten, som läser dessa böcker, någon gång ville göra det experimentet
att själfva läsa en eller annan verklig kolportageroman och läsa den icke från
sin egen synpunkt utan med den stora och okritiska publikens ögon och
därvid försöka förstå, hvilka egenskaper i densamma som främst förmå fängsla
läsarna.1 Man kan välja sitt material, hur man vill, antingen bland de direkt
från romantiken nedstämmande röfvarromanerna, såsom till exempel Guido
von Fels’ »Cartouche, den djärfvaste röfvaranförare som någonsin funnits»,
(Stockholm, tr. i Sundbyberg, Skandias förlag, 1908—10, 1260 sid.), bland de
talrika arbeten, som bygga på ett sensationellt motiv af aktuell beskaffenhet,
hvarom dagspressen haft att förmäla, exempelvis Heinrich Büttners roman
»Cléo de Mérodes offer eller Den belgiska konungadottern på dårhuset»,
hvilken handlar om prinsessan Louise af Koburg (Stockholm, V. Lundin,
1904, 726 sid.), bland de rena fantasiprodukterna med inslag af mystiska
och spöklika tilldragelser som »Nattens herre» (Stockholm, Skandias förlag
1903—05, 1192 sid.) af den enligt förlagsannonsens meddelande ytterst
ryktbare författaren W. Clarenburg, i hvilket arbete »oförklarliga händelser,
uppenbarelser och varsel återfinnas på nästan hvarje sida», bland den
oändliga mängd af detektivhistorier, som öfversvämmar vår sämre som bättre
bokmarknad, eller hvar man öfver hufvud taget vill, så skall man dock alltid
finna, att det finnes en del gemensamma drag, hvilka ständigt gå igen i hela den
1 Äfven för andra kan det för öfrigt ha sitt stora intresse att någon gång läsa en
riktigt dålig bok; det ger en ibland ganska välbehöflig relief åt det litterära omdömet
Emile Faguet, den berömde franske kritikern, har alldeles rätt, då han i sin kloka och
spirituella studie L’art de lire i detta ämne yttrar följande ord: »Lisons un peu les mauvais
auteurs; ä la condition que ce ne soit pas par malignité, c’est excellent. Cultivons en nous
la haine d’un sot livre. La haine d’un sot livre est un sentiment tres inutile en soi, mais
qui a son prix s’il ravive en nous 1’amour et le soif de ceux qui sont bons.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
