Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM AFFGUDHEN BEL I BABEL 115
At f kyla fijn fkalkhet medh bram /
Och Muncka ärmar bära/
I sina inledningsverser:
Ett Vnder f tort til tijdh fördrif f /
Wil iagh tigh här förtälia/
Widh Grunden tu allena blif f /
Rijmen skal tigh ey qwälia.
kan Eneus med full rätt uppmana sina läsare att hålla sig vid grunden,
d. v. s. det oförfalskade bibelordet, och ej låta förbistra sig av rimmen.
Objektiviteten i sin framställning understryker författaren ännu en gång i
sina avslutnings vers er:
Thetta är nu o Läfar godh /
Hiftorien fann / ey mera /
Jag weet tu har ett luftigt modh
Til them andra flera.
Hwilka ey fkola nekas tigh /
Om tu få wil begära/
Tro o måfte tu ock wifferligh /
At the godh Lärdom bära.
Att berättelsen, som avslutningsversen inskärper, innebär en god lärdom beror
tydligen på dess trogna anknytning till bibeltexten och står ingalunda i strid
med inledningsradens upplysning, att Eneus författat sina rim »til tijdh
för-driff». Det ligger nära till hands att jämföra Een Sannfärdigh Bibliesk
Historia med Petrus Rudbeckius d. ä:s »Insignis pueritia» och »Insignis
ado-lescentia». Dessa bägge små pedagogiska berättelsesamlingar utkommo dock
först 1624 i »Stockholm, hoos Ignatium Meurer», så att det är ovisst, om
Eneus känt dem. I varje fall är det tydligt, att bokhandlaren lagt någon
mindre vikt vid det sedolärande draget än skolmannen.
Enligt den nyss anförda avslutningen var Eneus villig att utsända flera
rim, ifall hans lärare skulle visa lust därefter. Den föreliggande
versberättelsen torde sålunda vara ett första försök. Som Sylvan anmärkt1 är
Eneus en rätt lycklig metriker. I regel låter han åttastaviga manligt
rimmande verser alternera med sjustaviga kvinnligt rimmande och kan sålunda
ofta närma sig jambisk takt, men fullt genomförd är principen icke. Eneus
är ej heller någon dålig rimmare, och i detta avseende synes han ha lärt en
1 Studier i 1600-talets vers, s. 4—5; i: Göteborgs Högskolas årsskrift, 1920.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
