Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
________________________________RECENSIONER___________________ 61
praktisk samverkan av olika familjemedlemmar så småningom kom till stånd,
och det är icke utan tillbörlig respekt som man konstaterar vilka betydande
bildningsförutsättningar som vår gamla lärda högadel genom denna sin
bok-samlarverksamhet förstod att förskaffa sig. — Grapes uppsats skildrar med
stilistisk elegans en av de mest spännande episoderna i Codex Argenteus’
historia, nämligen det moment då handskriften, efter att av Isaac Vossius
vid hans avresa från Sverige ha medtagits som en slags säkerhet för de
fordringar han hade på drottning Kristina, åter var på väg att genom Magnus Gabriel
De la Gardies kraftiga initiativ komma i svensk ägo. Förhandlingarna med
Vossius, vilka på De la Gardies vägnar fördes i Holland dels av den svenske
kommissarien Peter Trotzig, dels av residenten Harald Appelboms sekreterare
Johan Caspar Matz, skildras av Grape på grundval av ett betydande antal
nyfunna dokument. Det är tydligt att De la Gardies intresse för
handskriftens återförvärvande var av den mest uppriktiga och intensiva art.
Trotzig relaterar varje enskildhet i förhandlingarna med den största
noggrannhet och kan icke nog energiskt försäkra »Hans Höggrevliga Nåde och
Excellens» om sitt nit för affärens lyckosamma avslutande. Då olyckan
varit framme och stormen kastat skeppet S:t Joris, där den oskattbara
handskriften var inlastad, på de farliga sandbankarna vid Terschelling är
Trotzig utom sig av oro och ber i de ödmjukaste ordalag, att De la Gardie
ej skall till misstycke upptaga hans handlingssätt, helst detta allenast varit
dikterat av iver att snarast möjligt bringa dyrbarheten till sin
bestämmelseort. Det är som om man i brevet ännu hörde genljudet av en ängsligt
stammande röst och såge ivriga och förlägna bugningar. Då handskriften
ett par veckor senare åter avgått, denna gång med »ett godt starkt ekeskepp»
benämnt Phoenix och fört av skepparen Lålge Hendrichs, hade den stackars
sekreteraren säkerligen många oroliga nätter, innan han äntligen fick
meddelande om att den omsorgsfullt förseglade »cassan» av eketrä med dess
kostbara innehåll kommit rätte emottagaren till hända. Vid sidan av dessa
pittoreska detaljer har Grapes studie även betydelse därigenom att
författaren med den auktoritet han som den främste kännaren av Codex Argenteus’
historia äger ännu en gång fastslår, att Vossius ingalunda på ohederligt sätt
fått handskriften i sin ägo utan att denna av honom innehafts som pant för
oguldna fordringar. Med hänsyn till den oklarhet som särskilt inom den
tyska forskningen rått i denna fråga kan det vara skäl i att med eftertryck
betona, att saken numera är att betrakta som definitivt utredd och att
sålunda inga tvivelsmål beträffande Vossius’ handlingssätt längre föreligga.
O. Wieselgren.
JOSEF DEUTSCH, Die Handschriften der Abteilung fur niederdeutsche
Literatur bei der Universitäisbibliothek zu Greifswald. (57. Beiheft zum
Zentralblatt fur Bibliothekswesen.) Leipzig: Otto Harrassowitz, 1926.
8°. (8), 121 s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
