Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Claes Annerstedt †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 CLAES ANNERSTEDT f
krafter. Den snabbhet i förening med den yttersta noggrannhet, med vilken
Annerstedt utförde detta jättearbete, är rent beundransvärd. 1908—1909
utkom det andra dubbelbandet, 1913 — 1914 det tredje och därjämte fyra
band »bihang». Här är icke platsen att ingå på detta arbete, som tillhör
vår hävdatecknings främsta. Så vitt jag vet äger icke något universitet en
motsvarighet därtill. Ty arbetet ger i själva verket vida mer än det lovar.
Det ger också den svenska vetenskapens historia ända till den gustavianska
tidens slut, och huru Annerstedt kunnat genomläsa och värdesätta alla
dessa arbeten i olika vetenskaper, förefaller hart när otroligt, särskilt för
den, som själv försökt något i denna riktning. Och Annerstedt har gjort
det grundligt. Jag har ofta varit inne på samma ämnen, och jag har nästan
aldrig kunnat beslå Annerstedt med ett fel eller ett förbiseende, men väl
har jag hos honom funnit massor av fakta, som annars voro okända.
Då han avslutade detta arbete, var han sjuttiofem år gammal, och han
hade därför rätt till ett otium, av vilket han dock icke ville begagna sig.
Han samlade och ordnade nu alla sina anteckningar till den stora
universitetshistorien och överlämnade dessa till biblioteket — en i sanning
imponerande samling på icke mindre än 62 kvartvolymer och 15 kapslar. Och
när han slutat detta, började åldringen med ett nytt. De gamla ättartalen
från vår medeltid äro ju ytterst opålitliga, ehuru tidens släktförbindelser
äro synnerligen viktiga att känna, enär unionstidens politiska kombinationer
mycket ofta bestämdes av dem. Annerstedt började nu en ny
ättartalssamling, där varje frändskapsförhållande var styrkt med ett citerat dokument.
Men huru långt detta arbete vid hans död fortskridit, känner jag ej.
Avslutat blev det icke, ty när han kommit ett stycke över de åttio åren
började hans krafter mattas, och under de sista åren tröto de alldeles. Till
sist — den 20 november 1927 — kom döden såsom en befriare.
Med honom bortgick en personlighet, som man känner sig frestad att
kalla stor. Han hade sina svagheter, som kunde stöta en och annan, som
blott flyktigt råkat i beröring med honom, men för dem, som stodo honom
nära, skymdes dessa bort av det storslagna i hans väsen. Jag har redan
framhållit den tjänstvillighet, med vilken han städse ville ställa sina
forskningsresultatet till andras förfogande. Denna tjänstvillighet yttrade sig även
på annat sätt. Annerstedt hade så småningom blivit en rik man. Han
hade icke blivit det genom någon lust att förtjäna pengar. Snarare tvärtom,
Då några företag, i vilka han var intresserad, hotade att gå över styr och
alla skyndade sig att övergiva det sjunkande skeppet, trädde Annerstedt i
brächen, kastade in både sin energi och nytt kapital i företaget och hade
även glädjen att se den fallfärdiga affären övergå till en blomstrande.
Någon förändring i Annerstedts eget levnadssätt medförde detta icke. Det
förblev lika enkelt som förut. Men han fick nu en glädje, som han satte
mycket högt: att kunna hjälpa andra och stödja företag, för vilka han var
intresserad; så t. ex. mottog vitterhetsakademien varje år av honom en större
summa för utgivandet av Oxenstiernas brev, och av egen erfarenhet vet jag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
