Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Claes Annerstedt †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CLAES ANNERSTEDT f 67
Vid sidan av detta adjunktsförordnande mottog Annerstedt samma år,
som han utgav sin gradualdisputation, ett mycket viktigt forskaruppdrag,
nämligen fortsättningen av den av Nordin först planlagda samlingen
Scrip-tores rerum svecicarum; det första bandet, redigerat av Fant, hade
utgivits 1812, det andra av H. Schröder och Geijer 1828, men sedan hade
företaget avstannat. Nu hade emellertid en kommitté bildats för ett fortsatt
utgivande av serien, och till dess sekreterare blev Annerstedt 1868 utsedd.
Han blev även dess redaktör, och arbetade med vanlig snabbhet, så att den
tredje delens första sektion förelåg färdig sedan 1871; den andra följde
1876. De båda första delarna voro även för sin tid mycket illa redigerade
och kunna nu knappast anlitas av forskare; Annerstedts edition står
däremot på höjden av historisk vetenskaplighet och röjer såväl hans
noggrannhet som hans kritiska skärpa.
Redan innan detta arbete var slutfört, mottog den unge forskaren ett
ännu viktigare uppdrag. 1877 skulle Uppsala universitet fira sin jubelfest,
och vid denna ville man, att en universitetets historia skulle utgivas.
Mannen trodde man sig hava funnit i docenten Annerstedt. 1874 mottog han
uppdraget, och som vanligt blev han färdig i tid. 1877 förelåg det första
bandet jämte ett lika voluminöst bihang i tryck, och därmed hade
Annerstedt fört fram skildringen av universitetets öden till 1654. Fortsättningen,
för vilken Annerstedt genast började sina forskningar, kom emellertid att
dröja. Mindre betydde därvid ett förordnande som e. o. professor 1879—
1881, än att han nu kastades in i en helt ny verksamhet. Malmström, som
1877 blivit statsråd, hade på hösten 1880 återgått till sin professur, men
ville lämna även denna och mottog därför 1882 anbudet att bliva
riksarkivarie. Platsen såsom historiens målsman vid universitetet var således
ledig, och det lider icke något tvivel, att Annerstedt gärna skulle hava
mottagit den. Därtill var han obestridligen den mest meriterade. Men han
skulle i så fall hava konkurrerat med den aderton år äldre Hammarstrand,
som ända sedan 1863 mot en obetydlig ersättning såsom vikarie skött den
historiska professuren — en visserligen föga produktiv, men lärd historiker.
Och för honom ville Annerstedt icke stå i vägen. Därtill kom, att Styffe
samtidigt avgick från biblioteket, och här förelåg en stor uppgift för en
universitets man att fylla. Annerstedt sökte därför aldrig professuren i
historia, utan beslöt i stället att ägna sina krafter åt bibliotekets
reorganisation, och Hammarstrand blev utan konkurrent »kallad» till Malmströms
efterträdare. Därmed avsade Annerstedt sig också sin verksamhet som
historisk forskare, ty med sin plikttrohet ansåg han sig ej äga rätt att för
egen räkning stjäla undan någon av dagens — och nattens — timmar från
bibliotekets skötsel. De enda undantag, han gjorde, voro för skrifter, som
direkt avsågo biblioteket samt de i rektorsprogrammen intagna bidragen till
universitetets historia (Rudbecks brev m. m.). Först då han 1904 blivit
pensionerad, återupptog han arbetet på sin mannaålders storverk:
universitetets historia från 1654 till 1792, och återupptog det med ännu obrutna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
