Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Markus Hulth †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 MARKUS HULTH f
sympati och som, själv vänsäll som få, till sin person knutit vänner i en
utsträckning som ej torde vara mången förunnat.
Johan Markus Hulth var född den 25 april 1865 i Skövde, där hans fader,
som tidigare idkat köpenskap, var anställd som vaktmästare 0ch extra rådman.
Efter skolstudier i hemstaden överflyttade han 1880 till Karolinska läroverket
i Örebro, där han avlade mogenhetsexamen 1884. Redan tidigt hade hans
håg väckts för naturvetenskapliga studier, och exkursioner i hemstadens
omgivningar, särskilt Billingens natursköna och för forskaren givande nejder,
hade riktat hans vetande och samtidigt också grundlagt den kärlek till naturen,
som följde honom genom livet. Dessa intressen hade han även i rikt mått
kunnat odla under läroåren i Örebro, där naturvetenskapen hade en så
framstående representant som lektor Karl Hartman och där Hulth i en
kamratkrets, som bl. a. räknade Rutger Sernander och Ernst Hemmendorff som
medlemmar, fann själsbefryndade unga naturdyrkare. Det var därför
naturligt att han i Uppsala, där han hösten 1884 inskrevs som student, kom att
inrikta sig på de naturvetenskapliga disciplinerna. Studier i botanik under
Frans Kjellman och framför allt en så entusiasmerande lärare som Thore
Fries, i zoologi under Tycho Tullberg, i geologi och paleontologi under
Hjalmar Sjögren och Arvid Högbom skänkte honom solida och omfattande
insikter inom skilda delar av naturforskningen. Filosofie kandidat 1889,
avlade han licentiatexamen 1896 och promoverades tre år senare till filosofie
doktor, sedan han försvarat en avhandling över ämne hämtat från
hembygdens fossila flora: »Uber einige Kalktuffe aus Westergötland».
Redan långt tidigare hade Hulth emellertid förts in på den bana, som
skulle bliva hans verkliga livskall, biblioteksmannens. Första uppslaget
härtill gavs måhända därigenom att hans landsmän inom Södermanlands-Nerikes
nation år 1890 valde honom till vårdare av sitt stora och vackra
nationsbibliotek, ett uppdrag som Hulth kom att förvalta i mer än ett decennium.
Och påföljande år, närmare bestämt den 25 mars 1891, trädde han som e. o.
amanuens vid Uppsala universitetsbibliotek i den institutions tjänst, som
han sedan skulle förbli trogen sina återstående dagar — vid sin död hade
han nästan på dagen tillhört den i 37 år, därav de sista 9 åren som chef.
Det var därför också rätt förklarligt att Hulth för den nuvarande generationen
kom att på ett särskilt sätt framstå som en länk mellan förgången tid och
nuet, representerande traditionen för en hel mansålder och en rikedom på
minnen, som han stundom lät förmå sig att göra levande och då gemenligen
på ett sätt som också visade, hur starkt han själv vuxit samman med sitt
kära Carolina Rediviva. Han hade ju trätt i bibliotekets tjänst på en tid,
då dettas omdaning till en modern institution som bäst pågick under Claes
Annerstedts ledning. Den genomgripande omgestaltning av byggnadens
inre, som påbörjats 1888, då biblioteket blev ensam herre i sitt hus, var då
ännu icke avslutad, och Hulths arbetshåg och kroppskrafter togos genast
starkt i anspråk för de omordnings- och omflyttningsarbeten, som
ombyggnadens fortskridande nödvändiggjorde. Man levde ju då ännu i en tid, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
