Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ministrarne, af Johan Lybäck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ofta blir resultatet af en anslagsfrågas behandling, att
kamrarna stanna i olika beslut, och gemensam votering måste då
ske. Med Första kammarens hjälp beviljas då vanligen hvad
Kongl. Maj:t begärt eller också ett ganska afsevärdt anslag.
Svårare ställer det sig att genomdrifva författningsändringar eller
lagreformer, ty då strandar förslaget obevekligt mot ena
kammarens nej.
Riksdagen beslutar dessutom årligen en mängd skrifvelser
till regeringen, som då måste taga dem under ompröfning och
skyndsamt vidtaga däraf föranledda åtgärder. Eljest framställes
snart en interpellation till statsministern eller vederbörande
departementschef om frågans läge.
Denna i de stora utländska parlamenten — framför allt det
engelska och franska — mycket ofta förekommande form för att
utan längre omsvep få kännedom om regeringens ställning till
en brännande fråga har hos oss kommit allt mera i bruk, i
synnerhet i Andra kammaren. Kamrarnes arbetsordning innehåller
olika föreskrifter om sättet för dessa interpellationers
framställande. I Första kammaren har hvarje ledamot rätt att utan
vidare interpellera. I den mera demokratiskt anlagda Andra
kammaren måste däremot riksdagsmannen begära tillstånd till
inter-pellationens framställande. Han erhåller vanligen alltid detta
tillstånd, om också det stundom sker efter votering. Vägras det
någon gång, sker det till det mesta af formella skäl. Så var t.
ex. fallet härom året, då framlidne kapten Julius Mankell ville
interpellera statsministern om rösträtten. Kammaren sade då nej,
men bankofullmäktigen Sixten v. Friesen upptog kort efteråt
in-terpellationen i ändrad form och den fick då framställas.
Ministern svarar på interpellationen, när han finner för godt.
I regel svarar han och detta sker med ett skriftligt anförande,
hvilket förut föredrages i konseljen. Interpellanten frambär
därpå sin tacksamhet till ministern och debatt kan sedermera lätt
uppstå. Ar ministern klok, nöjer han sig med den vanligen väl
afvägda skriftliga förklaringen och inlåter sig icke i vidare
svaromål. Men ibland kan han retas ut på det hala och stundom
råka ganska illa ut. Detta hände såsom kändt f. sjöministern
Dyrssen under interpellationsdebatten om affären Hägg.
Boken om Stockholm. 73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
