Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
301
— Herregud, så mycket gott som jag aldrig i
livet haft, och så kan jag inte!
Grämelse fyllde hans hjärta, och tårarna
började tillra utför kinderna, han snyftade bittert
som ett förorättat barn.
Sen skall jag äta. Nu vilar jag en stund, och
sen skall jag ha ett riktigt kalas, tänkte han.
Han somnade in utan att släppa korven ur
handen och märkte inte, att Lapa i all tysthet
nafsade den i sig.
Plötsligt vaknade han upp, ty nu efter
kvällsmaten brakade musiken lös i stugan, så att
stallväggarna skakade och de förskräckta hönsen
började kackla på sina pinnar.
Larmet därinne slog som röda flammor ut i den
svarta natten, dånade som åskslag mot
stallväggarna.
Nu släppte man sig riktigt lös, det var skratt
och det var stoj och det var gamman, och gång
efter annan ekade marken av flyende steg, och
gälla flickskrik skuro luften.
Kuba lyddes till en början, men snart glömde
han bort allt, en slummer föll över honom och
bar honom in i något brusande mörkt, som ner
under ett sorlande vatten, i skötet av en skog i
storm.
Då bröllopslarmet tog till och huset tycktes på
väg att rämna för skränet och klackstampet,
vaknade han ur dvalan, själen sträckte sig upp ur
dunklet, återvände från skrämmande fjärran
vidder.
Han låg och lyddes, och ibland försökte han
äta eller viskade sakta, innerligt:
— Ceska, Ceska!
Men redan löste sig själen långsamt och
strävade mot rymden. Som en liten fågelstackare
flaxade den ännu yrt, kunde ännu inte slita sig
lös, måste gång efter annan klamra sig fast vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
