Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7
Efter dem började viporna stämma upp sitt
ängsliga pip nere i kärren. Storkarna gåvo sig
också till att klappra borta i byarna, ännu inte
urskiljbara i skumrasket.
Och nu, nu var solen här....
Nu steg den bak de fjärran skogarna, ur
rymdens svalg, som en jättestor gyllene patén lyftes
den av Guds osynliga händer över de slumrande
markerna, välsignande världen, levande och döda,
de som gingo in i livet och de som gingo ut ur det,
och allt föll i stoftet inför dess’ majestät och slöt
förstummat sina ovärdiga ögon.
Dagen bröt in som ett oöverskådligt hav av
saligt ljus.
Likt doftande rökelse stego dimmorna från
ängarna mot himlens guld, och fåglarna och alla
skapade väsen brusto ut i lovsång.
Solklotet växte och växte, steg över svarta
skogar, över oräkneliga byar, allt högre, och
stort, brinnande; och varmt som Guds
barmhärtig-hets öga lade det världen under sin mäktiga
och milda makt.
Just i detta nu dök gamla Agata upp i
sandbacken nedanför skogen, mellan herrgårdens,
lupinstackar, som stodo i en lång rad utefter den
breda, gropiga vägen.
Hon kom från tiggarvandringen hon givit sig
ut på redan vid potatisplockningen; nu vände
hon åter till Lipce likt fåglarna, som alltid om
våren söka upp sina bon.
Ett gammalt uselt skrälle var hon, jämnt förbi
och mest lik en gammal förblåst och murken pil,
som står och dör i sanden; paltor hade hon på
kroppen och tiggarstav i handen, påsar på ryggen
och radband lite varstans.
Hon kiev på med raska steg, och mot solen,
som just gick upp, då hon kom fram mellan
stackarna, vände hon sitt ansikte, visset och blackt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
