- Project Runeberg -  Bönderna / 3. Våren /
74

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

74

kanske? Man körde ut henne, just när det började
bli som trevligast i stugan. I varannan minut
kom någon grannkäring infarande under ena eller
andra förevändningen, och när hon fick se den
upphängda grisen, slog hon ihop händerna och
började öja sig över hur stor och fet den var
— varken mjölnarns eller klockarns hade väl
maken. Hanka fröjdade sig åt lovorden, inte litet
högfärdig över sin grisslakt, och fast det ju sved
i henne en smula, kunde hon inte annat än bjuda
på en sup med bröd och salt till, såsom seden var
i gårdarna vid dylika tillfällen. Det var ingen
ända på prat, för knappt var den ena på väg ut,
förrän andra stampade smutsen av träskorna ute
i förstun och tittade in ett slag på väg till kyrkan
bevars. Det rent strömmade kvinnfolk, och en
hop barnungar smet också in eller stod och hängde
utanför fönstren, så att Jozia upprepade gånger
måste köra av dem.

Också i byn var det en ovanlig rörelse i dag,
allt mera folk kom plumsande på vägarna, gång
efter annan rullade vagnar från andra byar bort
mot kyrkan, längs dammen lyste röda kjolar i
långa rader. Folket vandrade till bikten, utan att
fråga efter de dåliga vägarna eller det ostadiga,
tråkiga -vädret, så nyckfullt att ena stunden
regnade det, andra stunden drog en ljum vind genom
apelgårdarna, så åter föll det stora, trinda
snökorn, och ibland tittade solen fram mellan
molnen och liksom förgyllde hela världen. Med ett
ord, det var så där som det brukar vara på
förvåren, då väderleken i ostadighet liknar en flicka,
som på en och samma gång har gråt och skratt,
glädje och sorg i hågen och själv inte vet hur
det är fatt med henne.

Inne hos Hanka var det förstås ingen som
frågade efter väderleken. Där arbetades med full
fart och pratades likaså. Jambrozy snodde på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonderna/3/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free