Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
— Nej vad skulle jag där alt göra? Hon gick
ner i gatan och blickade längtansfull bort över
fälten.
— Hon har en ny kjol i dag, mumlade Magda
med en suck.
— Den är efter mor, känner ni inte igen den?
Och alla korallerna har hon hängt på sig, och
de där stora bärnstenarna är också efter mor,
upplyste Jozia i bitter ton. Duken på huvudet
är det enda som är hennes eget.
— Ja, tänk så mycket kläder som fanns kvar
efter den salig döda, och vi fick inte röra dem,
men henne gav han alltihop, och nu går hon och
stassar...
— Och så har hon ändå klagat för Nastka
att alltihop var förlegat och luktade...
— Jag vånnar hon finge lukta på hin ondes
svavel jag!
— Bara far blir frisk, så skall jag minsann
påminna honom om korallerna jag skall ha, det är
fem snörrader långa som pisksnärtar och stora
som de största ärter.
Magda svarade inte; med en tung suck började
hon leta i huvudet på yngsta barnet. Jozia gav
sig av ut i byn. Witek stod borta vid stallet och
täljde på sin tupp, barnen tumlade ihop med
hundarna nedanför förstubron under Bylicas
vaksamma uppsikt, och Roch tycktes ha slumrat till.
— Har ni slutat åkerarbetet?
— Potatisen är satt och ärterna sådda, det är
alltihop.
— Hos andra är inte ens så mycket gjort.
— De hinner ännu, det sägs att karlarna slipper
ut veckan efter påsk.
— Vem är det som är så underkunnig?
— Ä det var det många som sa i kyrkan.
Koz-lovva ämnar sig till godsherrn och böna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
