- Project Runeberg -  Bönderna / 3. Våren /
255

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

255

likt ett moln sedan det urladdat sig sin åska,
endast de i spetsen höllo ännu i, de flesta voro
för angelägna att få språka med de sina. Tåget
upplöste sig också, man spred sig åt alla håll,
drog hemåt stugorna, många togo de minsta
barnen på armen, de yngre bildade par, och
somliga försvunno inåt snåren för att freda sig för
annat folks ögon, och röda om kinderna som
körsbär smögo sig flickorna intill sina gossar
obekymrade om hela världen. Ibland, väl för att
lätta lite på känslosvallet, satte en del till att
sjunga igen, så att kråkorna flögo ur bona,
ljuslågorna slocknade för luftdraget och skogen gav
ett sakta gensvar ur sin djupa strupe.

Sedan bredde sig åter tystnad, man hörde endast
fötternas tramp, heta skratt i buskarna, viskande
röster och de gamlas gnällande bönemummel.

Det kvällades, himlen välvde sig som en gyllene
glaskupa, med några rödskimrande molntappar
förtonande mot det höga blå, solen hade sänkt
sig ända mot himlaranden och hängde över
skogen. Mellan de väldiga stammarna dallrade
guldglitter, och de enstaka träden i gläntorna
föreföllo att stå i brinnande låga, vattensamlingarna
inne i skogen glödde, hela skogen tycktes tänd
i brand, endast där de höga furorna stodo som
tätast bredde sig kolsvart mörker, fast även det
ställvis genomlyst av solregnet.

Lutad över vägen som om ville den spana utåt
fälten stod skogen där och värmde s’ina jättekronor
i aftonbranden, så tyst att hackspettarnas
knackande hördes vida omkring. En gök gol ihärdigt
någonstans, och från fälten ljöd småfåglarnas
kvitter.

Vägen löpte på sina ställen alldeles utmed
åkrarna, och karlarna slutade att berätta och läto
blickarna glida ut över de gröna fälten med deras
blommande träd som brunno i aftonrodnaden, över

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonderna/3/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free