Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
— Vänta du, ditt satstycke, vänta du! Jag dör
inte lugn, jag går inte till heliga bikten förrn
jag får uppleva att de driver dig ut ur byn med
påkar. Ge dig av till soldaterna, hynda där! Där
är din rätta plats, ditt svin! Hon sprang, och i
stugan blev det tyst som i graven.
Dominikowa skakade av kvävd gråt, Magda
vaggade barnet i famnen, Hanka stirrade
eftersinnande på spisen. Jagna hade ännu sin spotska
min och sitt hånleende kring munnen, men hon
hade blivit vit som ett lärft. De där sista orden
hade träffat henne rakt i hjärtat; det kändes som
om hundra knivar på en gång hade genomborrat
henne och allt hjärteblod och all hennes kraft
hade strömmat ut ur såren. Kvar var endast en
sådan obeskrivlig, omänsklig smärta att hon ville
ränna huvudet mot väggen och skria uppj i
himlens sky. Men hon betvang sig, ryckte modern
i armen och sade feberaktigt:
— Låt oss gå, mor! Kom fort! Vi måste
härifrån!
— Ja ja! Jag är alldeles förbi, men du måste
vända tillbaka hit och vakta ditt till slutet.
— Jag stannar här inte. Jag står inte ut längre,
så vidrigt är det mig alltihop! Jag vånnar jag
hade brutit benen av mig hellre än att stiga över
den här tröskeln!
— Har du haft det så svårt hos oss? sade
Hanka lågt.
— Värre än en hund i band, i helvetet måste
det vara bättre!
— Besynnerligt att du stod ut så länge då,
vi måtte väl inte ha hållit dig tjudrad här. Du
kunde ha gått när du ville. Var lugn du, jag
kommer inte att falla dig för fötterna och be
dig att stanna...
— Jag ger mig av, och jag vånnar pesten slår
er, när ni är såna!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
