- On this page / på denna sida
- De bägge glasarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DE BÄGGE GLASARNE.
Uppe i Västbo härad i Småland hade gamle soldaten
Kask brukat gå omkring i gårdarna och sätta i glasrutor
åt folk. När han dog, ärvde äldste sonen Andreas
glasskärarediamanten — det var så den gamles vilja, för
Andreas hade i flera år burit glaslådan åt fadern och
hjälpt till med arbetet.
Men Andreas ledsnade snart vid hembygden.
Smålänningarna voro så ettersnåla, att de knappt någon gång
av våda slogo ut en ruta. Och rök hon inte riktigt i
fliser, så klistrade de allt ihop bitarna och gillrade upp
henne med träspjälor. Nej, han hade hört talas om
Halland och dit ville han. Där skulle vara gott om både
mat och brännvin, och hallingarne voro inte så danna
för att klinka ut en ruta i hastigheten. De höllo det
ju ända för ringaktning mot ett brudfolk, om inte
bydrängarna sköto ut minst halva talet rutor i
bröllopsgården med äresmällar. Och så vid de många slagsmålen
där ute — när bord och stolar började hoppa och dansa,
vem hade då tanke på att freda fönsterna! Och ovanpå
allt, så kunde ingen varken födas eller giftas eller dö,
utan att det skulle ritas en minnestavla, och den skulle,
förstår sig, sättas inom glas och ram. Där borde kunna
bli förtjänst för honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:39 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bondeson/2/0089.html
