Samlade skrifter / Andra delen - Allmogeberättelser, nya allmogeberättelser / 121 Author: August Bondeson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

- On this page / på denna sida - Herregården Ransberg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jag skall sanningen säga, så skämdes jag för mig
själv.

Vart skulle jag nu fara? Hem? — Då kom jag la
på fästningen, för jag hade haft att göra med Henrik
Borg! Ja, det kunde just vara lagom åt mig, jag var
inte bättre värd. Tvi, jag kunde inte lida mig själv!
Men bort ifrån Köpenhamn skulle jag, det var tvunget.
Jag kunde aldrig uthärda att stå där som en lögnare
och bedragare inför Greta. Det riktigt ryste i mig, när
jag bara tänkte på det.

Så gav jag mig på hemvägen. Det fick gå med mig
hur som helst, bara jag slapp väl ifrån Greta. Och
efter sju sorger och elva bekymmer, så kom jag
äntligen hem till Kröplinge. Det var på hösten. Mor var
allt kommen ifrån fästningen, hon hade fått sitta där
i fyra långa månader, för hon hade gömt mästertjuven.
Och det fanns nog de, som kunde velat klämma efter
mig med; men de brydde sig inte om det, så länge jag
höll mig i skinnet, de tyckte la, det kunde vara nog
med, att mor hade fått sitta inne.

Nu visste jag rent inte, vad jag skulle ta mig till.
Ingen ville ha mig i sitt arbete och slita strängt iddes jag
inte heller. Jag var led åt allting. Och så kunde jag inte
låta bli att tänka på Greta. Ju mer jag försökte glömma
henne, dess mer tänkte jag på henne. Ack, ack, det sved
i bröstet för var gång, så! Men vad skulle jag göra?
Nu var jag säker på, att hon inte skulle vilja se mig
en gång. Hon skulle bara spotta åt mig, sen jag bedragit
henne så skamligt. Det enda jag tröstade mig med var,
att hon hade mycket bättre av att vara långt skild ifrån
mig, än ha mig hos sig, en sådan usling som jag var.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>