- On this page / på denna sida
- Tromp och Krans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ut — jag tänkte ändå att gå upp i björkedungen och
ta hem repet och gräva ner aset — så låg Krans i
förstun. Och han kröp genast imot mig och gnall och
viskade med den stora långa rumpan. Jag höll ända på
att sätta mig i häpenheten. Spökade hunden, eller vad
jäden var detta!? — Nej bevars, det var allt den gamle
Kransen och rent inte något spöke. Han slickade mig
på näven, uslingen. De hade, förstår sig, slagit så
dåliga knutar på repet, så hunden hade ryckt sig lös. Och
så klok var han, oleken, så han hade hållit sig ifrån
husen, tills han kunde förstå, att jag var kommen hem.
Jag ryckte upp stugedörren:
— Kom ut, Johanna Petternilla, så skall du få se
på nånting! ropte jag in i stugan.
Johanna Petternilla tog ett par steg tillbaka och blev
vit i synen som en lärftsduk, när hon fick se Krans
livslevande där i förstun.
— Jaja, sa jag, så är det! Vad kvinnfolk och stollar
göra, det blir då aldrig nån rellion med, sa jag. Nu skall
jag själv ta hand om en — men hängd skall han slippa
att bli mer.
Så tog jag och laddade min bössa. Jag hade ett
sådant där gammalt stort kronegevär på den tiden, som
det gick en hel näve med krut och hagel i. Men så vill
jag också lova med, att där skottet tog, där tog det till
gagns. Det laddade jag. — Men när jag så kom ut i
förstun och skulle ta hunden med mig, så glodde han
så stort på mig med sitt ena öga — han riktigt ville
säga: "Tänker du nu med göra mig illa?" För han såg
gott på mig, att det inte var frågan om att ge sig ut
på jakt. Och så viskade han imot mig med den stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>