Samlade skrifter / Fjärde delen - I Glimminge och Kröplinge M.V.K. / 48 Author: August Bondeson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

- On this page / på denna sida - Om Hieronymus Peregrinus Anatolius' stora lycka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

— Per! sade frun. Gå och leta upp bleckasken och tag
fram de Kluschackska bakelserna, så få vi smaka på dem!

Johanna rodnade ända upp i hårfästet. Skulle hennes
kakor, som hon lagt sig sådan vinn om att få riktigt rara
och som Mali hjälpt henne att baka, skulle de inte duga?
Det var ju dem, hon litat mest på. Vad i herrans namn
skulle det då bli av, när hon satte fram den enkla maten,
som hon tänkte rusta till. Per gav modern en bedjande blick,
när han gick att fullgöra sin fina frus befallning.

— Är ni säkra på, att grädden är ren ifrån tupperklar?
frågade frun, medan hon rörde om sockret i koppen.

— Ja, jag vet då att där är ingen lort i honom, för den
är kommen ifrån Smedsgård, sade Johanna. Och jag har
aldrig hört, att nån har mått illa av deras grädde, tillade
hon med stadig röst.

Per kom fram i det samma med bakelseasken.

— Var så goda och smaka på dessa! Det är de finaste
bakelser, vi ha i stan! Var så goda, var inte blyga! manade
den fina frun och tog själv för sig.

Men handen darrade på skräddarens Johanna, när hon
tog en tårta för att inte förarga den fina sonhustrun.

Då kaffet var drucket, reste frun på sig.

— Per, sade hon, du får laga, så att jag får lägga mig.
Jag är så trött av denna resan. I morgon vill jag vara
utvilad.

Nu blev det, må tro, ett schå i stugan, innan Johanna och
Mali fingo bäddat sängen fint nog. De bäddade om henne
minst fem gånger och riste bolstrarna, allt vad de orkade,
för att den fina frun inte skulle ha nånting att klaga på.
Och så tittade de på varandra gång på gång, men de sade
ingenting.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>