Samlade skrifter / Fjärde delen - I Glimminge och Kröplinge M.V.K. / 73 Author: August Bondeson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

- On this page / på denna sida - Båtsmannens brev

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

— Finns det brevet också i behåll? frågade jag.

— Nej men gör det ej! tyckte Stava. Tror någon — —

— Åja, åja, avbröt båtsmannen. Sakta mor! Jag läste
kanske det, jag fick, flitigare än du mitt. För ska jag säga
hela sanningen, så slet jag ut det på resan. Så var det med
det. — Ser doktorn, på den tiden var det la värre rart oss
emellan. Och det kan det la vara nu med, om det kniper.
— Vill du vara god på mig, mor? Vad?

— Jag har la ingen annan råd? sade Stava, men såg helt
belåten ut.

— Det är rätt, mor! Då är det nu, som det var förr. —
Då ska la doktorn slippa att bli hämtad hit tidare av Halta
Stina i sådana härna ärenden. — Men kom ihåg det, Stava!
Du kallar mig aldrig fyllehund mer, för det vill jag inte
vara, sade båtsmannen.

— Nänä, det beror la på dig själv, tyckte hon.

— Ja, sade båtsmannen och vände sig till mig, jag ska
säga doktorn hur det är. För det är på det lilla viset, att det
blir allt litet ensligt här ute i mossen ibland. Vi sitta här,
vi bägge ensamma människor, och titta på varandra. Och
så händer det, att jag inte kan bärga mig härhemma, jag
längtar, och då ger jag mig ut i bygden och så får jag mig
några supar, för det kan jag säga — jag är inte illa liden
av folk, så båtsman jag är. Eljes så är jag visst ingen
supare. — Det är en olycka, att vi inte ha något barn att
pyssla med och samsas om att slita för. Nu är det bara vi
bägge, och så blir det allt, som jag säger, långsamt ibland
i stugan.

Jag tillsporde dem, varför de ej hade tagit sig ett
fosterbarn.

— Nej, det har Lars inte velat. Han säger, han kan inte
li att höra skrik av andras ungar, sade Stava.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>