Samlade skrifter / Fjärde delen - I Glimminge och Kröplinge M.V.K. / 88 Author: August Bondeson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

- On this page / på denna sida - En förargelsedag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

— Ska din lede unge, som en ska ha här för syndens
skull, ska han göra så med min lille Karl Johans nya hätta?
fräste hon till, så hon höll mest på att mista andan, och
pekade på dyklicken, som satt där lika blanksvart och fet
ännu.

Svenborg blev röd i synen, hon med.

— Inte har jag bett honom göra’t, sade hon bara, men
fingrarna började firra ibland sölven.

Nu riktigt skalv mor Olena i hela kroppen. Hon hade la
tänkt, att Svenborg åtminstone skulle slagit ihop nävarna
och beskärmat sig och lovat sin rackareunge till pojke ett
bra kok stryk.

— Har du inte bett honom! Det fattas bara, att du
skulle bett honom. Vill du inte försvara det leda djuret
med! Titta dyn, hur hon dräller ner på smäcken! skrek
hon och satte Karl Johans hätta rakt under näsan på
Svenborg.

— Stryk av na då! tyckte Svenborg och höll sig ännu.

— Stryk av na — på dig, ditt bäst! högskrek Olena, och
med det samma så drog hon till Svenborg mitt i synen med
hättan, så att Svenborg blev svart som en morian.

Då var det Svenborg, som ville i kavaj sen på mor Olena.
Men mor Olena fick tag i en vävkäpp och började prygla
på henne. Så fick då Svenborg tag i käppen, hon med, och
de till att ryckas och fäkta och smälla och slå och skrika
och skälla, och de levde, så det kunde höras långa vägar.

Men så ryckte mor Olena till, så att vävkäppen rände
rätt ut igenom fönstret. Då blev hon la både harmer och
skämmande, kan tro — för det var en hel mil till glasare
— så att hon fick sin lille Karl Johan i näven och slängde
ut igenom dörren.

När nu Svenborgs lede Nils Petter kom hem, så fick

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>