Samlade skrifter / Fjärde delen - I Glimminge och Kröplinge M.V.K. / 129 Author: August Bondeson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

- On this page / på denna sida - Rackare-nils.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det året. — Och då kan en så lätt happa till att bli bjuden
in på en sup med, var en vändes fram, efter mässan. Folk
ä la sä spandersamma och goda av sig på juladag.

Och del kunde, min liv, behövas, denne julamornen med.
För sanningen att säga, så hade jag inte råd till att köpa
hem mer än ett halvstop till helgdagarna. Och det rann ut
varevelig endaste droppe på julafton. Så på julamornen,
när jag skulle ge mig av till kyrkan, så ville jag så gärna
haft mig en sup; men då fanns det inte det hönan gjorde
igen på flaskan.

Jaja, förstår sig, jag trodde la inte annat, än att Johanna
Petternilla hade passat på och smusslat undan ett par supar
eller så och gömt, för det brukar hon göra. Men hon gav
sig den onde på, att hon hade inte kommit åt att gömma
undan något brännevin; för hon mente på det, att jag
släppte inte flaskan ifrån mig, innan hon var tomas apostel.

Men jag trodde ändå, hon hade något i förvar, så jag
tyckte på mitt vis:

— Du har la, vet jag, ändå så pass, så du kan hälla några
droppar på rocken på mig, så jag åtminstone kan lukta
som folk, när jag kommer fram, sa jag.

Men gu om hon hade så pass en gång.

Kristian kluckade och krängde på sig där på stolen, och
Neta Karolina gapade och grinade, så hon höll ända på att
få en stor jordpärebit i vrångstrupen, och småskorvarna
grinade med.

— Ja, tyckte rackaren och vred på sig och plirade med
ögonen, det är, som jag alltid har sagt. Brännevin är då
den förgängeligaste lösegendom, en kan lägga sig till med;
för en kan knappt få et i husen, innan det är borte. Ja, det
är, ta mig den onde, knappt möjeligt att kunna betala igen
ett halvstop, ifall en har varit karl till att få låna. Det är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>