- On this page / på denna sida
- Om Kröplinge döve socknapåg Sören och hans bägge klockor
- On this page / på denna sida
- Om Kröplinge döve socknapåg Sören och hans bägge klockor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att hålla dem ifrån sig. Men underligt var det i alla fall,
för det såg ändå ut, som om han nästan hade trivts bättre
på de ställena, där de hade desse pojkarna, än där de inga
hade. Kanske var det för det, att pojkarna voro de enda,
som nu längre brydde sig om hans bägge klockor. För om
de så hade gjort honom aldrig den förargelsen, så blev han
genast mild igen, bara de tecknade till, att de ville titta på
klockorna.
Men så blev det en annan ordning där i socknen.
Fattighjonen fingo inte längre gå omkring på ställena, utan nu
så skulle de auktioneras bort till dem, som ville ha dem för
den minsta betalningen.
Då passte Rackare-Nils på och ropte in Den döve för
tio riksdaler mindre om året, än vad någon annan ville ta
honom för.
När Sören fick veta detta, så ville han hellre gå i ån
än att flytta till Rackarens. Men hur de krånglade med
honom, så fingo de honom ändå dit till slut.
Rackaren blev la inte den nådigaste husbonde, en kunde
ha. Till en början så var Sören trilsk och ville inte äta vad
dålighet, de satte för honom där. Men Nils hade en duktig
ekepryl, som hade en rent förunderlig kraft att ge Den
döve abetit till maten. Och Rackarens ungar hittade på allt
möjeligt rackaretyg för att pina och erra upp honom. Och
han, kräket, torde inte blåsa på dem, för då fick han genast
Rackaren på sig. Och de uslingarna hade inte en gång nån
respekt för hans bägge klockor.
Då gick Sören ut i bygden och klagade på Rackarens.
Men när Nils fick veta det, så hojade han i Den döves öra
så högt, så en gråsten skulle kunnat hört det, att om han
fick spörja till, att Sören hade varit ute och skällt på honom
en gång till, så skulle han då prygla honom, till han blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
