Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Amanda Cronsell - 80. HJALMAR OCH HUILDA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ty ledsnadens tomhet och saknadens smärta,
de hitta ej vägen ned till mitt hjärta;
ty är ej naturen, o flicka, med dig
ett paradis här uppå jorden för mig!
5. Men sviker du mig, o, då slocknar min sol,
då brister av ångest mitt bröst,
då finnes på jorden, från pol och till pol,
ej någon, som skänker mig tröst.
Dock svär du mig, Hulda, vid himlen, som hör,
att aldrig mig glömma, vart ödet mig för,
att vara mig trogen i liv och i död,
att älska din Hjalmar i lust och i nöd!"
6. "O Hjalmar!" sad’ Hulda med ljuv melodi
och slöt till hans mun med en kyss.
"Hur ofta jag sagt, att jag trogen skall bli!
Det samma jag svor dig ju nyss.
Dock svär jag, o Hjalmar, vid himlen, som hör mig,
att aldrig dig glömma, vart ödet än för dig,
och blott för min Hjalmar jag klär mig till brud
och bryter jag eden, så straffe mig gud!"
7. Och solen var sjunken, och fullmånen log
så milt mot vårt älskande par,
kring kullen sin dimslöja aftonen drog,
men ännu de sutto där kvar.
Dock måste till olika hyddor de vandra,
de svuro nu högt att bli trogna varandra.
Och Hulda, hon lovar att möta sin vän
vid nästa dags skymning på kullen igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
