Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Amanda Cronsell - 80. HJALMAR OCH HUILDA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
15. Ung Hjalmar, han stötte sin klinga med hast
i hatad motståndares bröst.
Men denne åt honom ren dödssåret bragt,
och bleknad, med rosslande röst,
sjönk älsklingen ned vid förräderskans sida,
som icke upphörde att gråta och kvida,
när hon på den döende ynglingen såg.
Så blek som en avhuggen lilja hon låg.
16. "O, ve mig, o, ve mig, min Hjalmar jag svek!"
Hon ropte och händerna vred.
Att svärja är lätt, men det är ingen lek
att bryta så trolöst sin ed.
Och samvetskval lägrade sig kring dess hjärta,
och inom tre dagar hon dog utav smärta.
Vid sidan av Hjalmar hon jordades då
— ett brudpar de blevo i döden ändå.
17. Var gång, säger sagan, när midnatten har
sin dimmiga nattslöja sträckt
kring kullen och sövt den med vingarnas par,
står Hulda i silvervit dräkt
på platsen, där ofta med Hjalmar hon sutit,
där hon gjort de eder, som trolöst hon brutit.
Hon klagar och suckar, så tårögd och blek:
"O, ve mig, o, ve mig, min Hjalmar jag svek!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
