Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Armenien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
665
Armenien
666
ständig gren av den
indoeuro-peiska språkfamiljen, pà senare
tid starkt uppblandat med
främmande språkelement, särskilt
persiska. Man skiljer mellan
forn-1. kyrkoarmeniskan, som ännu
användes i gudstjänsten och
representeras av en rik historisk och
teologisk litteratur, gående
tillbaka till 400-t., samt
nyarme-niskan, på vilken även finnes en
omfattande vetenskaplig och
skönlitterär litteratur. I
översättning till kyrkoarmeniska
finnas bevarade åtskilliga grekiska
och syriska verk, vilkas original
gått förlorade. Det armeniska
alfabetet är delvis lånat från
grekiskan. — Inom A. livnära
sig armenierna huvudsakligen på
jordbruk. — Religion, se A r m e
-niska kyrkan. — Historia.
Redan de assyriska kilskrifterna
omtala ett antal mindre riken i
A., bland vilka det mäktigaste var
U r a r t i (Ararat). Invånarna
kallades k a 1 d e r, och deras
rike, som hade en storhetstid
på 800- och 700-t. f. Kr., blev
på 600-t. f. Kr. erövrat av
indo-europeiska stammar. A. kom nu
först under persernas välde och
sedan under seleukidernas, men
190 f. Kr. grundades här två
riken Stor-Armenien och
Lill-Armenien på ö., resp,
v. sidan om Eufrat.
Stor-Arme-niens förnämste härskare var
T i gr a ne s den store, som förde
krig mot romarna och 66 f. Kr.
blev besegrad av Pompejus.
Landet kom nu under romerskt
inflytande och blev sedan ett
stridsäpple mellan Rom och parterriket
(jfr Arsakes). Perserna togo
387 den östra och större delen
(Persarmenia), som 636
erövrades av araberna, vilka även
underlade sig Lill-Armenien. Vid
800-t:s slut inträdde för A. en
blomstringsperiod under den
nästan självständigt härskande
bag-ratidiska fursteätten.
Lill-Armenien, som omkr. 1100 lyckades
göra sig självständigt, var sedan
ett kristet konungarike till 1375,
då det erövrades av
muhammedanerna. Lill-Armenien kom 1514
och Stor-Armenien 1522 i
turkarnas våld. Endast den östligaste
delen förblev persisk.
Armenierna hade otvivelaktigt gått
under, så vida icke deras kristna
kyrka uppehållit deras nationella
medvetande. De muhammedanska
kurderna företogo ofta
fruktansvärda massakrer på dem, och
motsättningen mellan armenier och
turkar växte alltjämt. Ryssland,
som 1828 erövrat det armeniska
distriktet Erivan från Persien,
erhöll i San Stefanofreden 1878
Kars, Batum och Ardahan. De
löften Turkiet givit att förbättra
sina armeniska undersåtars
ställning blevo aldrig uppfyllda,
delvis beroende pä armenierna
själva, som i kampen för sin
frihet ofta begagnade sig av
anarkistiska metoder. 1893—96
och 1908 företogo turkarna
omfattande massakrer i A. I
Europa väckte dessa
grymhetei-stark indignation, men
oenigheten mellan stormakterna
förhindrade ett gemensamt
uppträdande mot Turkiet. Även
Ryssland sökte undertrycka den
armeniska befolkningen inom sina
gränser genom
russificeringssträ-vanden och motarbetande av den
armeniska kyrkan. Under
världskrigets tidigare skeden
återuppväckte armeniska friskaror i
rysk tjänst turkarnas hat, och de
ungturkiska ledarna Talaat och
Enver sökte nu genom ett allmänt
blodbad utrota armenierna. A.
led svårt av kriget. Först sökte
turkarna bemäktiga sig den ryska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
