Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sassari ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
Satisfaktion—Sats
164
bland senare mera betydande
representanter för S. märkas
Cer-vantes, Voltaire, Swift, Heine,
Holberg samt i Sverige Dalin,
Kellgren och Strindberg. —
S a t i’ r i k e r, satirförfattare;
person med anlag för satir. —
S a t i r i s e’ r a, förlöjliga. —
Adj.: sati’risk.
Satisfaktion (lat. satisfa’ctio,
av sa’tis, nog, och fa/cere, göra),
gottgörelse, upprättelse. -—■ Teol.
Till botsakramentet hörande
övning, som den katolske prästen
vid bikten ålägger den biktande.
Urspr. gingo S. före avlösningen
och skulle vara ett bevis på
uppriktigheten i ångern men följa nu
sedan gammalt efter avlösningen.
S. äro de av kyrkan ådömda
straffen och anses i sin mån bidra
till att utplåna synden (se
Botgöring sp. 418). Jfr Avlat.
— S a t i s f i e’ r a, gottgöra;
tillfredsställa; ett tal säges
satis-fiera en ekvation, om det, insatt
i st. f. en obekant storhet i
ekvationen, gör dess båda led lika.
SaTledj, se S u 11 e j.
Satmar, se S z at m ar
-Né-m e t i.
Satra’p (fornpers.
chsjatra-pa’van), ståthållare i det
ake-menidiska rikets provinser (se
Persien sp. 150).
Satrapo’1, se M e t o 1.
Sats (ty. Sats, av setzen,
sätta), i allm. en i viss mån
självständig del, vilken avdelats,
avsatts från ett större helt; härav
sedan de mest olika bibetydelser
och sammanställningar, t. ex.
lärosats (mindre,
självständigt parti av en viss lära),
tändsats (del aV visst
brännbart ämne 1. blandning av flera
sådana), boktryckarsats
(viss, större del av ‘’uppsatt”
text). — Mus. Fristående
huvuddel inom ett cykliskt verk
(sym
foni, sonat 1. svit). — Språkv. S.
är ett inom grammatiken ytterst
omdiskuterat begrepp. Vid dess
fixerande har man anlagt än blott
yttre språklig, än logisk, än
allmänt psykologisk synpunkt. Men
uppfattningarna skifta även
bland dem, som i fråga om
huvudsynpunkten äro ense. Av ålder,
och vanl. ännu inom
sfcolgramma-tiken, söker man i definitionen
förena formella och logiska
bestämningar. Man kräver då, att
en S. skall vara ej blott logiskt
utan även språkligt ”tvåledad”
och just ange förknippningen
mellan de två lederna, S:s
huvuddelar, subjekt och predikat
(subjektsdel och predikatsdel),
av vilka det senare bör utgöras
av ett finit verb (jfr Subjekt
och Predikat): Solen skiner;
i annat fall kan det på sin höjd
bli tal om ofullständig S. e. d.
Utan tvivel är denna
logiskt-for-mella satstyp, varigenom det s. k.
omdömet uttryckes, den
vanligaste, den normala. Men den
vetenskapliga grammatiken har
ej kunnat stanna härvid. Den har
pekat på fall som utropen Eldl 1.
Din skurk! — där kanske blott en
konstlad analys efteråt kunnat
pressa fram en tvåfald —, och på
svar sorden ja och nej. Man
undkommer ej dessas satskaraktär
(från betydelsens synpunkt)
genom att, ss. skett, kalla dem
sats-ekvivalenter, ej heller kunna de
gärna kallas ellipser (jfr d. o.).
De äro alla därutinnan lika den
vanliga satstypen, att de utsäga
något, som avser att vara och av
den hörande uppfattas ss. ett
relativt självständigt och avslutat
helt. Och just detta torde få
anses som det för begreppet S.
väsentliga. Av samma orsak måste
s. k. subjektslösa S. (se
Subjekt) betraktas som verkliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
