Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Satsanalys ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
Satsanalys—Satslära
166
S. Uttryck sådana som aj och
usch torde däremot kunna
från-kännas satskaraktär i samma
mån, som de icke avse att meddela
något åt en åhörare. F. ö. bör ej,
ss. skett från psykologiserande
håll, vid begreppets definition
tagas hänsyn till allt det psykiska
innehåll som är så att säga
bakgrunden för det sagda, utan blott
till det som direkt uppkallas för
medvetandet genom det språkligt
uttryckta. Men det är svårigheten
att finna en säker metod för att
analysera detta i alla
utslagsgivande fall, som gör det så
vanskligt att avgöra, vad som
ytterligare kan vara konstitutivt för en
S. Det står knappast ens fast, att
den måste vara logiskt tvåledad.
Något rent formellt kännetecken
synes ej möjligt att ge. — Med
mening åsyftas vanl. en S. 1.
en förening av S., som avgränsas
från det omgivande genom större
skiljetecken. Har meningen
konstnärligt avvägd frasering, kallas
den p e r i o’ d. — Det som enl.
hävdvunnet språkbruk kallas
bisats 1. underordnad
(osjälvständig) S., i motsats till
huvudsats, är eg. ingen S. (jfr ovan).
Ur viss synpunkt kan den däremot
betecknas som en f. d. S., ty
ursprunget till ett uttryck ss. När
jag kom fram, var han redan
död, kan nämligen sägas vara
två S.: Jag kom fram; han
var redan död. D. v. s.: bakom
s. k. underordning (hypotax)
ligger sidoordning (paratax). Men
om detta ock är riktigt
beträffande själva ordfogningstypens
uppkomst, kan det icke tillämpas på
de enskilda fallen i
kulturspråken. Där har man, språkligt sett,
att hålla sig till den färdiga
förbindelsen, helheten, och denna är
blott en enda, om ock rikt
utvecklad S., i vilken ”bisatsen” är
(bestämning till) ett av leden.
En dylik förbindelse av
”’huvudsats” och ”bisats” har kallats
satsfog ning, medan en
förening av två självständiga S.
kallas satsbindning. -—
Skol-grammatiken indelar av ålder
ytterligare vardera av de två
berörda slagen av S. Bland
huvudsatserna har man sålunda, efter
innehållets art, utskilt
påståendesats, frågesats,
uppmanings-sats, önskesats och utropssats.
Bisatserna har man benämnt
efter det satsdelsförhållande, vari
de stå till huvudsatsen, och får
då subjekts-, objekts-,
adverbial-och attributsbisatser; men
dessutom indelas de efter arten av
sitt innehåll: temporala, kausala,
konsekutiva, finala, relativa,
kon-ditionala, koncessiva S. (se resp,
ord), indirekt frågesats o. s. v.
Oavsett den ovan refererade
kritiken mot själva indelningen i
huvudsats och bisats har
vetenskapen antastat termen
påståendesats ss. olämpligt
generaliserande ett enskilt fall; den
hävdar, att de med termen åsyftade
S. ha en flerfaldig uppgift,
nämligen även att meddela, berätta
o. s. v. — Som satsdelar
betecknar skolgrammatiken utom
subjekt och predikat vissa s. k.
bestämningar, särskilt objekt,
adverbial och attribut. — Som
satsförkortning har en
form av sammandragen S.
betecknats, med samma uppgift som en
bisats; vanl. åstadkommes sådan
medelst participet (allt
inberäknat) 1. infinitiven (jag såg
skeppet sjunka).
Satsanalys, se S a t s 1 ö s
-ning.
Sat sapie’nti, se S a p i e n t i
s a t.
Satshjul, se Växellåda.
Satslära, se S y n t a x.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
