Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1223
Spanien
1224
Under intryck av den franska
februarirevolutionen vann
liberalismen under framstående ledare ss.
Espartero, Prim och Serrano,
alltmer terräng bland befolkningens
alla lager. 1856—63 var den på
ett konstitutionellt mellanparti
stödde O’Donnell (se d. o.) den
ledande personligheten. Med de
kle-rikalas seger 1863 inleddes en
våldsam reaktionsperiod.
Missnöjet vände sig alltmer mot
drottningen, som 1868 fördrevs. 1869
antogs en konstitutionell
författning, enl. vilken bl. a. allmän
rösträtt infördes. Till konung
valdes, sedan planerna på en
hohenzollernsk kandidatur
strandat (jfr Fr an sk -ty ska kr
i-get 18 7 0—7 1 sp. 612), prins
Amadeus av Savojen, som ss.
Amadeus I besteg tronen 1871
men stötte på motstånd från olika
håll. Ett nytt carlistuppror
utbröt 1872. Sedan Amadeus 1873
abdikerat, infördes republiken,
som efter en tid av fullständig
anarki störtades dec. 1874. Med
A 1 f o n s XII (1874—85), son till
Isabella i hennes äktenskap med
prins Frans av Bourbon-Anjou,
bestegs tronen åter av den alltjämt
regerande dynastin Bourbon.
Därmed kommo de
ultrakonserva-tiva och klerikala åter till
makten. 1876 antogs en ny
konstitutionell författning (den ännu
formellt gällande). — Det
mode r n a S. (1 8 7 6—). Kring den
nya författningen uppstodo snart
häftiga strider, varvid de liberala
funno en skicklig ledare i Sagasta
(se d. o.). Regeringspartiets
främste man var Canovas del
Castillo. Kampen fortsattes
under Alfons’ postumt födde son
och efterträdare Alfons XIII
(1886—), under vars
minderårighet hans moder Maria
Kristina var regentinna (till 1902).
1890 genomdrev Sagasta en
demokratisk författningsändring. På
det uselt förvaltade Kuba utbröt
1895 uppror, vilket ledde till det
spansk-amerikanska kriget (se
Kuba) och S: s förlust av Kuba,
Porto Rico och Filippinerna. En
ersättning sökte man i förvärvet
(1904—05) av en spansk
intressesfär i Marocko (se d. o. sp. 1269
ff.), där S. förut innehade Melilla
och Ceuta sedan resp. 1490 och
1580. De inre striderna fortsatte,
strejker och oroligheter avlöste
varandra, särskilt i Barcelona,
som var centrum såväl för en
stark katalansk ”regionalism”
som för anarkistiska rörelser. Ett
flertal reformer genomdrevos av
Maura y Montaner, under vars
andra ministär 1907—09 den
marockanska frågan blev aktuell.
Spanska gruvkoncessioner i er-Rif
väckte en häftig opposition bland
rifkabylerna, vilket föranledde
spanska regeringen att 1909
inskrida med vapenmakt. Sedan
Maura genom efterspelet till en
resning i S., Ferrer Guardias (se
d. o.) avrättning, tvungits att
avgå, fortsatte hans efterträdare
Canalejas y Méndez kampen mot
rifkabylerna. Canalejas
efterträdare Romanones och Dato
(se dessa) iakttogo under
världskriget sträng neutralitet.
Inrikespolitiskt utbredde sig
radikalt konstitutionella och
republikanska strömningar, och
ministärerna avlöste snabbt
varandra. 1921 gjorde rifkabylernas
hövding Abd el-Krim uppror, och
upprepade försök att kuva
honom blevo fruktlösa. Sept. 1923
genomförde Primo de Rivera en
statskupp, varigenom
författningen suspenderades och han själv
tog ledningen som chef för ett
militärdirektorium, bestående av
8 generaler, var och en chef för ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
