Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sprutfisk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1353
Sprutfisk—Språk
1354
Sprutfisk, Toæo’tes jacula’tor,
en art Abborrfiskar med
kort, platt kropp och lång nos
med utskjutande underkäke.
Längd c:a 20 cm. Ostindien och
Polynesiens kuster. S. skaffar sig
föda genom att spruta vatten på
förbiflygande insekter, som
därvid falla ned på vattenytan och
uppsnappas.
Sprut gurka, se
Spring-g u r k a.
Spruthål, yttre öppningen till
det ursprungliga första paret
gäl-springor hos broskfiskar. Ofta
kvarstår en rudimentär gäl i S.
Genom S. insuges
andningsvatt-net. Hos högre ryggradsdjur äro
spruthålskanalerna ombildade till
mellan öra och eustachiskt rör. —
Valdjurens ”spruthål” äro de
yttre näsöppningarna.
Sprutverk, se Grävmaskin.
Språk, i vidsträcktaste mening
beteckning för varje sinnligt
förnimbart uttryck för ett andligt
innehåll (även bildligt: ”naturens
S.” o. d.). Ett S. har till uppgift
att utlösa en känsla, att påverka,
meddela 1. utreda. Härför
begagnas emellertid ej blott
uttrycksmedel, som vädja till örat, utan
även sådana, som vädja till
känsel 1. syn, t. ex. knuffar o. d.,
åtbörder, miner, optisk signalering
samt bildskrift (vanlig skrift är
däremot sekundärt S., på
konventionellt sätt reproducerande
hörselspråket). Synspråk har stor
betydelse, ej blott i och för sig utan
ock ss. frivilligt 1. ofrivilligt
beledsagande och förtydligande
hörselspråket. Detta senare är dock
det viktigaste. Dit höra skilda
slag av musik, akustisk
signalering, allehanda ”läten”, men
framför allt s. k. artikulerade
ljud. Dessa utgöra det yttre
materialet för vad som kallas tal
1. S. i inskränkt och vanlig
me
ning. — Frågan om S:s
uppkomst har mycket diskuterats.
Tillräckliga fakta saknas, för att
en konkret uppfattning därav
skulle kunna vinnas. Säkerligen
bör emellertid S. betraktas ss. en
till hela sitt väsen samhällelig
företeelse. Det måste ha börjat
med jämförelsevis enkla ljud
och ljudförbindelser, och det bör
ha krävts en mycket lång både
kroppslig och andlig utveckling,
innan en smidigare artikulation
utbildats och innan de andliga
helhetsföreställningarna kunnat
läggas isär i (tanke) led, som fått
motsvarande språkliga uttryck
(ord, satser, fraser). —
Förhållandet mellan innehåll (betydelse)
och form i S. kan växla. Blott
sällan förstår man utan vidare,
varför en viss betydelse knutits
just till den form, som ordet
har; så dock vid
onomatopoetis-ka ord. Även om också eljest
ordformen ofta måste ha framkallats
av det sätt, varpå den talande i
urtiden reagerat för intryck
o. s. v., har bandet sedan sprängts
genom de faktorer, som verka
formens och innehållets förändring
(jfr S p r å k h i s t o r i a). I allm.
te sig därför orden som helt
godtyckliga symboler för vissa
föreställningar, begrepp, funktioner
o. s. v. Att ge deras härledning
betyder i regel blott att uppvisa
en tidigare innebörd i ordet (1.
stammen) än den, som skall
förklaras: rönn kan visas eg. betyda
”den som har röda bär”, men
varför röd i sin tur kommit att
uttrycka denna färgföreställning,
är därmed ej upplyst. — Något
annat än S:s med formen
parallella inre sida (betydelsen) är den
s. k. inre språkformen,
själva betydelsesystemet i ett
enhetligt språksamfund. Det är
denna, som reglerar dels vilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
