Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Språkband ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1359
Språkgren—Språklj ud
1360
om språkföreteelsers geografiska
utbredning. Särskilt bedrives S.
inom ett språks dialekter
(dialektgeografi). I Sverige har man
därvid mest sysslat med
företeelser inom ljud- och formläran.
Spec. i Tyskland och de romanska
länderna har uppmärksamhet
ägnats åt de ofta växlande
uttrycken för samma begrepp
(ordgeografi), ss. då i somliga delar av
Frankrike skräddaren kallas
sar-tre, i andra tailleur. Sådana
motsatser inom ordförrådet hänföra
sig ofta till gamla motsatser inom
kultur- och stamförhållanden.
Språkgren, S p r å k g r u p p,
se Språk sp. 1356.
Språkhistoria är den del av
språkvetenskapen, som behandlar
språkets företeelser i deras
historiska sammanhang, särskilt deras
uppkomst och utveckling. Det har
visats, att en hel del av de
förändringar på ljudlärans område,
som språken äro underkastade,
äro lagbundna (se Ljudlag);
de ske överallt, där samma
förutsättningar finnas. Till dessa hör
bl. a. den bestämda lokala
miljön, varigenom förändringarna
ej ske likadant på skilda håll.
Och i samma grad som den
mänskliga psyken är engagerad i
språket, äro de i förändringarna
verksamma faktorerna
svårbestämbara. Redan inom
ljudhistorien hindrar detta ofta
uppställandet av undantagslösa regler,
än mer inom formläran och
särskilt inom betydelseläran och
syntaxen (jfr Grammatik). Man
har därför ibland fått nöja sig
med att konstatera ”sporadiska”,
stundom t. o. m. rent enstaka
förändringar. Bland de faktorer,
som utgöra allmänna betingelser
för språkens förändringar,
märkas: kravet på bekvämt uttal 1.
tvärtom på tydlighet, bristande
skärpa i uppfattning o. d.,
vilket särskilt har betydelse vid
en yngre generations
inlärande av språket, affekter,
taltempot, accenten, inflytande från
närgränsande ljud, association
med andra ord och former, samt,
ej minst, dialekt- och
språkblandning Hur det går till,
att de hos en 1. flera individer
uppkomna förändringarna
genomföras som fasta former, först
i individens eget språk och sedan
i språksamfundets, är i mycket
dunkelt; för den senare delen av
processen spelar i varje fall
imitationen en avgörande roll.
Språkets förändringar ske i allm.
omedvetet, i varje fall nästan
alltid oavsiktligt. — En bland S:s
sammanfattande uppgifter är att
leda yngre skedens språk tillbaka
till grundspråk 1. urspråk. Många
av jordens språk ha visats återgå
på ett gemensamt sådant, och
detta kan då genom jämförelse
mellan dotter språken till en viss
grad rekonstrueras (jfr Språk).
Språkljud, varje enskilt ljud,
som ingår ss. element i
(mänskligt) språk. Ett S. kan
karaktäriseras både efter hörselintrycket
och efter bildningssättet. Ur den
förra synpunkten skiljer man
t. ex. på bullerljud och klanger (1.
jämförliga ljud; jfr Ton);
vidare på tonande 1. klingande S.,
d. v. s. S., vid vilka ett slags ton
bildas i struphuvudet (t. ex. b),
och tonlösa 1. klanglösa S. (t. ex.
p och alla viskade S.). Hit hör ock
indelningen efter S:s sonoritet,
ävensom den efter tonhöjd, varvid
hos vissa ljud särskilt de olika
s. k. egentonerna (se Ton)
uppmärksammats. Man har ock
försökt en åtskillnad alltefter
den del av örat, som retas, 1.
efter sättet för denna retning.
Då fråga däremot är om ljudens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
