Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Språklära ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1361
Språklära—Språkmelodi
1362
bildning (artikulation), beaktar
man dels artikulations sättet,
dels artikulations stället 1.
-läget. I förra hänseendet
skiljer man (i fråga om vissa S.)
mellan öppna (t. ex. ä med brett
uttal) och slutna S. (t. ex. i och
c), de senare i fråga om
konsonanter ofta kallade klusila, och
mellan rundade och orundade S. (jfr
t. ex. å med e). Hit hör
snarast ock indelningen i orala och
nasala ljud. Med bildningssättet
sammanhänger ock uppdelningen
i ögonblicksljud och förlängbara
ljud (jfr t. ex. p med a).
Närmast till indelningarna efter
arti-kulationsstället hör indelningen
efter det organ, som
företrädesvis är ”aktivt” vid
artikula-tionen (struphuvudet, resp,
tungan, läpparna m. m.; jfr
Konsonanter, Median och V o
-k al er). Ofta har man att
uppmärksamma ett ”passivt” organ,
mot vilket ett aktivt artikulerar,
och då indelas S. även efter det
förras läge (dentaler, alveolarer
m. m., se Konsonanter).
Åtskilliga benämningar på S.
åsyfta mer 1. mindre klart både
hörselintrycket och
bildningssättet ; så t. ex. explosivor, frikativor
(1. spiranter), liquidae
(”flytande”: l och r), ”muljerade” S.,
mutae (”stumma”), de senare med
underavdelningarna tenues
(”tunna”: k, p, t), aspiratae (se
Aspiration) och mediae
(”mel-lanljud”, åsyftande g. b, cl ss.
något mitt emellan tenues och
aspiratae) ; vid. resonanter samt
vokaler och konsonanter. Även
indelningen i ”fortes” och ”lenes”
(se Konsonanter) kan
räknas hit. Flertalet av dessa senast
nämnda termer härröra från
antiken, och vissa äro därför
föråldrade. — Ett S. kan skifta
inom vissa gränser utan att
där
för ett ”annat ljud” kan sägas
föreligga; det äger alltså en viss
”uttalslatitud”. Avgörande
härvidlag är, huvuvida infödda
talande uppmärksamma skiftningen
1. ej. Från denna synpunkt sett
blir antalet S., särskilt i en
individs 1. i ett homogent
samfunds språk, tämligen
begränsat trots skiftningarna. Likväl
äro i de flesta språk
skrifttecknen avsevärt färre än S. — Man
skiljer mellan enkla och
sammansatta S.; de senare äro sådana, vid
vilkas bildning samtidigt mer än
ett organ (i munhålan) är
verksamt, ss. t. ex. vid o och vissa
sje-Ijud (läppar och tunga). — I
fråga om förbindelser av S.
märkes begreppet diftong, vars
icke accentuerade element kallas
halwokal, samt affrikata (se
Konsonanter). Vid
ljudförbindelser är det av stor betydelse
att beakta S :s kvantitet (kort och
lång), vilken även är av vikt
inom stavelsen. Konsonanterna (i
betydelse av medljud) kunna
indelas alltefter graden av deras
förmåga att alternativt tjänstgöra
som stavelsekärna 1. sonant;
denna indelning sammanfaller
med den, som göres efter S:s
sono-ritet (jfr ovan). — Den första
högre enheten ovanför det
enskilda S. är stavelsen (se d. o.).
Språklära, se Grammatik.
Språkmelodi, den melodi, som
framträder i levande tal. Till
grund för S. ligga språkets
tonalite’t (egenskap att ha
”ton”) och dess s. k.
musikaliska accent, d. v. s. det
förhållandet, att vissa element däri
framhävas på ”musikalisk” väg.
Denna accent, som finns vid
sidan av tryckaccenten (se
Accent), förenar sig ofta med
denna för att karaktärisera vissa
s. k. accenttyper; i central-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
