Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stjärnor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1601
Stjärnor
1602
och Hercules de största och st
järnrikaste, på den s. Skeppet Argo,
Vattenormen och Centauren.
Vissa mindre grupper inom större
stjärnbilder bära särskilda namn,
t. ex. Karlavagnen inom Stora
Björnen. De enskilda S. betecknas
vanl. med en bokstav ur grekiska
1. latinska alfabetet före
stjärnbildens latinska namn i genitiv
(ex. pPUrsei),. varvid
ordningsföljden mellan bokstäverna i
allmänhet motsvarar ljusstyrkan
(n ljusare än p). Ljussvagare S.
anges medelst rectascension och
deklination för en viss epok. De
märkligaste S. ha sedan gammalt
särskilda namn, ss. Aldebaran,
Capella, Polstjärnan, Sirius,
Vega. Den äldsta bevarade
förteckningen över S. (stjärn
kata-log) härstammar från
Ptole-maios. Bland modernare
märkas Bonner Durchmusterung (se
Argelander, Schönfeld
och T h o m e), med stjärnkarta,
samt ett påbörjat (1877
planlagt) internationellt jätteföretag,
som avser åstadkommande
medelst fotograf ins hjälp av en
st järnkatalog, omfattande 3 å 4
mill. S. (t. o. m. 11 :e storleken),
och en atlas med 22,000 blad och
ung. 30 mill. S. (t. o. m. 14 :e
storleken). Se även
Fundamentalstjärnor. — Någon tillförlitlig
uppskattning av antalet S. har
icke gjorts, men antalet i tub
skönjbara uppgår sannolikt till
100-tals mill. För ett normalt öga
äro på hela himlavalvet ung.
5,500 S. synliga. — Redan under
antiken indelade man S. efter
deras ljusstyrka i
storleks-klasser 1. -ordningar
(m a g n i t u’ d e r) : de ljusaste
av 1: a, de med blotta ögat nätt
och jämnt iakttagbara av6:e
storleken. Storlek är här endast ett
mått på den skenbara
ljusstyr
kan. Detta indelningssystem,
som sedermera tillämpades även
på de teleskopiska (endast i tub
skönjbara) S., har småningom
utvecklats därhän, att man numera
satt ljusstyrkeförhållandet
mellan tvä närbelägna
storleksklas-ser = 2,512 [om h och h’ äro
ljusstyrkorna hos två S. av
stor-leksklasserna m och m’, är
— = 2,512w’ —*"]. Negativa
stor-h
lekar förekomma blott för
himmelens tvä ljusaste S., Sirius
(— 1,6) och Canopus1 (— 0,9).
Vår sol, som är ung. 60,000 mill.
ggr så ljus som Capella
(ljusstyrka 0,2), d. v. s. 26,9
storleks-klasser ljusare än denna, skulle
sålunda vara av storleksklassen
— 26,7; flyttad till Capellas
avstånd skulle den te sig som en S.
av storleken 5,4. — En närmare
kännedom om S: s fysiska
beskaffenhet har först
spektralana-lysens användande vid st
järnstudiet bragt oss. Pioniären på detta
område, Secchi, klassificerade S.
i 4 grupper (spektralklasser 1.
-typer): vita (ex. Sirius, Vega),
gula (Capella, vår sol), rödgula
och röda. Indelningen, som på
ett träffande sätt särskiljer S.,
begagnas med fördel ännu för
summarisk karaktäristik av
stjärnspektra. Den numera
hu-vudsakl. brukade indelningen
(”Harvardklassifikationen”)
särskiljer S. i 9 med. bokstäverna O
(”Wolf-Rayetstjämor”), B
(”he-liumstjärnor”), A, F, G, K, M, R,
N betecknade klasser (med
underavdelningar), vartill komma en
(Q) för S. med abnorma 1.
komplicerade spektra, icke
inranger-bara i de föregående, samt en (P)
för gasnebulosor. Denna
klassifikation är ett fullt naturligt
system, i vars 6 huvudklasser
51. — I, ex. X. Tr. 22. 6. 27.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
