Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stockholms yllefabriks a. b. ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1691
Stocksund—Stoicismen
1692
da hål. S. kunde ådömas av
prästen och församlingens främsta
som straff för mindre förbrytelser.
S. avskaffades 1841.
Stocksund, köping och
villasamhälle i Sthlms 1., ingående i
Danderyds förs., inom Sthlms
för-stadsområde vid det natursköna
Stocksundet mellan Lilla
Värtan och Edsviken (se
Stockholm sp. 1641). Kommunal
mel-lanskola. 2,210 inv.
Stockton [stä’kktøn], 1. S.
-on-Tees [-ånn-tis], stad i
grevsk. Durham, n. England, vid
floden Tees, nära mynningen.
Skeppsvarv och järnverk. 70,000
inv. — S. är känt sedan 1200-t.
SeStephenson 1. — 2. Stad i
Kalifornien, v. För. Stat., vid San
Joaquin. Viktig handelsplats och
järnvägsknut. 40,000 inv.
Stockverk, en samling små,
var för sig obetydliga
malmgångar, som brytas tills, med
omgivande bergart ss. malm.
Stoff, ty., ämne, material. —
S t o f f e’ r a, utstyra; uppsnygga.
Jfr Hattfabrikation.
Stofi’1 (möjl. etym. besläktat
med ty. Stoff el, narr), trångsynt,
envis, ”förtorkad” person, ofta
med en bibetydelse av original,
enstöring o. d.
Stoftmoln, massor av i regel
mycket fint stoft, som av vindarna
transporteras i de högre
luftlagren från en trakt till en annan.
Stoftet kan härröra från jordytan
(i ökentrakter), från
vulkanutbrott 1. från världsrymden. Vid
vindstilla 1. regn sjunker
stoft-innehållet till marken, bildande
”stoftregn”. Stundom utgöres S.
till väsentlig del av frömjöl
(särskilt av barrträd) och nedfaller
då som ”svavelregn”.
Stoftregn, se Stoftmoln.
Stoftsand, detsamma som
mjuna.
Stoici’smen, en antik filosofisk
riktning, vars upphovsman Zenon
(se d. o.) levde omkr. 300 f. Kr.
Denne brukade samla sina
lärjungar i Stoa poikile i Aten (se d.
o. sp. 805), efter vilken
riktningen fick namnet S. (stundom även
S t o a). S. brukar indelas i tre
perioder, den äldre S. 300—150
f. Kr. [Zenon, Kleantes
(Clean-thes), d. omkr. 230 f. Kr.,
Krysip-pos (Chrysippus), d. omkr 209
f. Kr.], den mellersta S. 150—50
f. Kr. (Panaitios, se d. o.) och
den senare S. t. o. m. 200-t.
e. Kr. (Seneca, Epiktetos, se dessa
ord). S. indelade filosofin i tre
huvuddelar, logik (med
kunskapsteori), fysik (naturfilosofi) och
etik. Inom kunskapsläran
företrädde sto’ikerna närmast en
empiristisk ståndpunkt och
ägnade särskilt intresse åt frågan om
sanningskriteriet. Ett sådant
funno de i de omedelbart vissa
föreställningarna, på vilka all
kunskap vilar. Inom den formella
logiken har S. utarbetat läran om
de hypotetiska och disjunktiva
omdömena. — Den stoiska
naturfilosofin upptog Herakleitos’ lära
om urelden, vilken på samma gång
tänkes som en förnuftig och
gudomlig princip, vilken ordnar allt
på ändamålsenligt sätt. — Inom
etiken hyllar S. den uppfattningen,
att dygden är det enda goda och
eftersträvansvärda. Den högsta
dygden är upphöjdheten över
affekterna, apatin 1. det
orubbliga jämnmodet i allt, vilket är
kännetecknet på den visa
människan. Även den sociala etiken
och rättsfilosofin bearbetades av
S., vilken hyllade ett mer 1.
mindre utpräglat kosmopolitiskt
stats-ideal och hävdade de
naturrättsliga normerna som värdemätare
på positiv rättsordning (jfr
Naturrätt).—S. (adj.: sto’isk)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
