Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
Storbritannien (Historia — 1820)
52
de bundsförvanter, som dessa
erhållit i Frankrike, Spanien och
Holland, hävdade S. emellertid
sin militära överlägsenhet, om ock
några tidigare förvärvade
kolonier i freden i Versailles 1783 till
dem återlämnades. Äv vikt var,
att S:s indiska välde räddades av
W. Hastings och att Kanada
förblev S. troget. S. utövade under
1700-t. ett mäktigt politiskt och
kulturellt inflytande över
kontinenten och ansågs särskilt av de
franska upplysningskretsarna som
ett frihetens mönsterland. Dess
berömda parlamentarism gav
dock ej rum för något folkligt
inflytande; såväl genom den starkt
begränsade valrätten som genom
landets sociala struktur låg den
verkliga makten i händerna på
ett fåtal storgodsägarfamiljer,
vilkas medlemmar mer efter
fa-miljetradition än åskådning
grupperade sig i de två stora
partierna tories och whigs. — 1783 blev
William Pitt d. y.
premiärminister. Hans planer att genomföra
en parlamentsreform och att ge
katolikerna politiska rättigheter
strandade på konungens
motstånd. Gentemot den till stor del
av engelska idéer inspirerade
franska revolutionen var
opinionen i S. i början sympatiskt
stämd, men konventets stigande
erövringslystnad och särskilt
Belgiens införlivande med Frankrike,
väckte regeringens misstro, och
främst E. Burkes (se d. o.)
lysande angrepp mot revolutionen
åstadkom ett omslag av opinionen
i franskfientlig riktning. Det var
dock Frankrike, som 1793
förklarade kriget. Pitt skapade och
sammanhöll med engelskt guld
de tre första koalitionerna mot
Frankrike, vilka i tur och
ord-nins besegrades. Freden i Amiens
1802 bröts redan f. å., varpå
kampen mot Frankrike fortsatte
till 1815 (jfr Napoleon sp.
601 ff.). Tack vare sin
överlägsna flotta behöll S.
övermakten till sjöss, och efter slaget vid
Trafalgar 1805 var det ej längre
möjligt för Napoleon I att tänka
på landstigning i S. Napoleons
försök att träffa S. genom
kontinentalsystemet (se d. o.)
misslyckades, och genom att
understödja spanjorerna mot Napoleon
bidrog S. väsentligt till dennes
slutliga besegrande. S:s direkta
krigsvinster blevo de från
Holland erövrade Ceylon, Kaplandet
och en del av Guyana samt det
från Frankrike tagna Mauritius.
S. invecklades även i ett kort
krig (1812) med de sedan
frihetskriget franskvänliga
Nord-Ame-rikas Förenta Stater (se d. o. sp.
939). Under revolutionskrigen
hade irländarna, uppeggade av
Frankrike, 1798 rest sig.
Upproret nedslogs, varpå Irland 1800
berövades sitt parlament och
förenades i realunion med S. till
Förenade konungariket
Storbritannien och
Irland. — De stora sociala
stridernas tid (1815—1867).
Efter Napoleonskrigen följde en
svår kristid. Den ofantliga
statsskulden förde med sig en
tryckande skattebörda. Den ”industriella
revolutionen” (se d. o.) hade
vis-serl. skapat en storindustri men
också givit upphov till ett
rotlöst arbetarproletariat. När nu
också fastlandets näringsliv
uppblomstrade, bör jade kon
junkturerna i S. försämras. Då
sädespriser-na sjönko, medan brödpriserna
höllos nppe genom tullar och
dåliga skördeår, uppstodo
oroligheter. Missnöjet stegrades, då Georg
ITI:s äldste son, den i mpopuläre
Georg IV (1820—30. regent
sedan 1811), komprometterade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
