Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
Storbritannien (Historia — 1910)
58
med Frankrike, som förgäves
sökte hindra engelsmännens
östafrikanska frammarsch (jfr
Fashodaaffären). Även
gentemot Tyskland, till vilket S.
särskilt under Salisburys tid stod
i gott förhållande, hade S.
framgång. 1887 fick Tyskland vägen
österut från Tyska Sydväst-Afrika
spärrad, och 1890 förmåddes det
avstå från Sansibar mot att få
Helgoland. Denna koloniala
livaktighet, som kröntes med
Trans-vaals och Oranjefristatens
erövring genom boerkriget (se d. o.),
bidrog till att S. höll sig utanför
den europeiska kontinentens
storpolitik och intog en position av
splendid isolation (se d. o.).
Denna visade sig dock i längden
medföra både olägenheter och faror,
och sedan vissa ansatser till ett
närmande till Tyskland, förordat
främst av J. Chamberlain, ej fått
något resultat, följde under
Viktorias son Edvard VII (1901
—10) en genomgripande
utrikespolitisk nyorientering, först
under ledning av Lansdowne,
utrikesminister 1900—05. Början
gjordes 1902 med ett förbund med
Japan (se d. o. sp. 75), och inom
kort utjämnades slitningarna med
Frankrike 1904 och med Ryssland
1907 (se En t en te sp. 1095).
Särskilt Frankrikes allt skarpare
motsättning mot Tyskland (bl. a.
framträdande i Marockofrågan)
kom att skärpa även S:s
förhållande till detta land, vilket i och
för sig blev alltmera spänt genom
en irriterande kapprustning till
sjöss. — Av inrikespolitiska
problem märkes främst den länge
brännande irländska frågan.
Gladstone försökte förgäves två
gånger att med biträde av de
irländska nationalisterna under
Parnell genomdriva home rule för
Irland (se d. o. sp. 1505), vilket
första gången ledde till
liberalernas sprängning genom utbrytning
av det liberal-unionistiska partiet
(varav flertalet senare förenade
sig med det konservativa partiet)
under ledning av J.
Chamberlain. Asquiths försök 1912 och
1914 hade ej heller framgång. En
tredje parlamentsreform 1884
utsträckte ytterligare rösträtten
och omreglerade valkretsarna.
Den inre utvecklingen var under
senare hälften av 1800-t. präglad
av starkt ekonomiskt
framåtskridande. Socialismen började vinna
insteg men kännetecknades av
moderation. Vid sekelskiftet
framträdde emellertid tydligt en
tendens till ekonomisk
avmattning, som under det rådande
frihandelssystemet bl. a. tog sig
uttryck i att tysk industri vann
terräng på bekostnad av den
brittiska även på dennas
hemmamarknad. Chamberlain
uppställde 1903 ett protektionistiskt
program på grundval av ett system
med preferenstullar för
kolonierna, av vilka de självstyrande vid
denna tid börjat utveckla en
prononcerat protektionistisk politik.
På denna fråga splittrades
emellertid de konservativa, som, sedan
ministären Balfour (1902—05)
efterträtts av den liberala
ministären Campbell-Bannerman, vid
valen 1906 ledo ett förkrossande
nederlag. Den nya regeringen tog
det djärva steget att bevilja
boerna i Syd-Afrika självstyrelse
1906. 1908 rekonstruerades
ministären, då Asquith blev
premiär- och Lloyd George
finansminister. Då dennes budgetförslag
1909 förkastades av överhuset,
framlade regeringen efter nya
val jan. 1910, vilka gjorde
liberalerna beroende av
arbetarpartiets 1. av de irländska
nationalisternas stöd, en rad förslag, åsyf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
