Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stuart ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
Stuart—Stubbstjärtar
150
härstamning. Dess mest bekante
medlem är Karl Magnus S.,
f. omkr. 1650, d. 1705, frih. 1703,
generallöjtnant. 1697
generalkvartermästare, utarbetade S.
vid Stora nordiska krigets
utbrott 1700 planen till ett
land-stigningsförsök vid Köpenhamn
samt f. å. till övergången av
Düna, vilka företag han själv
ledde. 1703 blev S. efter E.
Dahl-bergh chef för fortifikationen.
Stuart [stjo’at], gammal
skotsk ätt, som 1371 kom på
tronen i Skottland (se d. o. sp.
865) samt 1603 i England (se d.
o. sp. 1074). Med avbrott för
1649—60 regerade S. i båda
länderna till 1688. Ätten utdog 1807.
— Jakob II:s son James
Edward (J a k o b E d v a r d) S., f.
1688, d. 1766, av sina anhängare,
j a k o b i’ t e r n a, erkänd som
konung Jakob III, kallas vanl.
den äldre pretendenten 1.
Cheva-lier de S:t George. Hans födelse
var den närmaste anledningen till
revolutionens utbrott 1688 (se
England sp. 1079), varefter
han skickades till Frankrike. Han
erkändes 1701 av Ludvig XIV
som konung av England, och
under Spanska tronföljdskriget
gjordes ett par misslyckade
försök att överföra S. till Skottland.
Vid ett uppror där 1715 sökte
S. taga ledningen men tvangs att
återvända till Frankrike. Hans
son Charles Edward
(Karl Edvard) S., f. 1720,
d. 1788, kallad den yngre
pretendenten, upptog under
österrikiska tronföljdskriget sin ätts
restaurationsplaner, höjde 1745
upprorsfanan i Skottland och
intågade i Edinburgh, där han lät
hylla sin fader som konung.
Efter ett misslyckat infall i
England segrade han 1746 vid
Fal-kirk men blev själv slagen vid
Culloden s. å. Han förde sedan
ett skiftesrikt liv på kontinenten.
Stuart [stjo’ot]. 1. Gilbert
S., f. 1755, d. 1828,
nordamerikansk målare. S. utbildade sig i
England under inflytande från
Reynolds och Gainsborough och
blev efter hemkomsten sitt lands
mest firade porträttör. Se ill. till
J efferson och
Washington. — 2. John M’ D o u a 11
S., f. 1818, d. 1866, australisk
upptäcktsresande (se
Australien sp. 875).
Stub, Ambrosius, f. 1705,
d. 1758, dansk skald. Han skrev
friska smådikter av religiös 1.
skämtsam läggning.
Stubb. 1. Den efter skörden
kvarstående nedre delen av säden,
nedplöjes vanl., varigenom
växtnäring och mullbildande ämnen
tillföras jorden (stubbplöjning).
För att förstöra skadesvampar
och insekter avbrännes S.
stundom. — 2. Äldre benämning på
underkjol.
Stu’bbeköbing,
Stubbe-k j ö b i n g [-köbing], stad i
Maribo amt, Danmark, på
Fals-ters n.ö. kust. Järnväg till
Ny-köbing. 2,200 inv.
Stubbröta, se T i c k o r.
Stubbs [støbbs], William,
f. 1825, d. 1901, engelsk
historiker, prof, i Oxford 1866, biskop i
Chester 1884 och i Oxford 1889.
S:s huvudarbete är det
banbrytande Constitutional history of
England (3 bd, 1873—78), vari
han särskilt betonar de gamla
angelsachsiska institutionernas
grundläggande betydelse för den
engelska författningsutvecklingen.
Stubbstjärtar, Tinamifo’rmes,
en ordn. sydamerikanska F å g
-1 a r, som närmast likna
hönsfåglar. De leva av frön, insekter
m. m. och häcka på marken.
Äggen ruvas av hanen. En av de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
