Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk-norska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
421
Svensk-norska unionen
422
skap med Napoleon och därmed
fiendskap till Sverige. Efter 1813
års krig angrepo svenskarna
Danmark, vars konung Fredrik VI då
genom freden i Kiel 1814 till
svenske konungen avträdde alla
sina rättigheter till Norge, som
skulle bilda ett med Sverige
förenat rike (jfr Danmark sp.
61). Därefter utlovade Karl XIII
av Sverige i en proklamation åt
Norge en fri författning, som
skulle skapas under norsk
medverkan. Den framåtgående nationella
rörelsen i Norge (se d. o. sp. 1012)
mötte emellertid
unionsprogram-met med bestämt avvisande. Sedan
en mäkling av stormakterna
misslyckats, kunde S. ej förverkligas
å fredlig väg, men redan efter en
kortare kamp måste norrmännen
genom konventionen i Moss 14
aug. acceptera unionen — nu på
grundval av
Eidsvoldsförfattning-en. Ett norskt storting
sammanträdde i okt. och valde 4 nov. Karl
XIII till konung, sedan av S.
betingade ändringar i
Eidsvoldsför-fattningen genomförts. För så vitt
dessa inneburo förändringar i den
svenska R. F. 1809, antogos
de 1815 av svenska riksdagen
och sammanfattades därvid i en
svensk-norsk riksakt. Riksakten
blev sålunda en rättslig grundval
för S., men de unionella
bestämmelser, som ej berörde den svenska
R. F., inrymdes likväl ej däri utan
i Norges reviderade grundlag
4 nov. 1814. — Den sålunda
fullbordade S. var redan genom sitt
tillkomstsätt en källa till
motsättningar mellan brödrafolken, i
det dess rättsliga grundval
uppfattades olika och känslan av
att Norge tvingats in i unionen
var rätt utbredd. S:s huvudsyfte
var gemensamt försvar och
gemensam utrikespolitik.
Unions-konungen hade rätt att i Norge
Svensk-norska unionsflaggorna. T. v. den
svenska, t. h. den norska.
blått rött [DM gult
låta sig företrädas av en vice
konung, nämligen kronprinsen 1.
dennes äldste son, 1. av en
ståthållare, svensk 1. norsk. Förutom
den egentliga norska regeringen
tillskapades en
statsrådsavdel-ning i Sthlm, vilken följde
konungen åt i båda länderna.
Ärenden, som angingo bägge
rikena, behandlades av svenska
regeringen i förening med norska
statsrådsavdelningen i Sthlm i
s. k. sammansatt statsråd. Den
kanske ömtåligaste sidan av
unionsförhållandet var, att den
gemensamma utrikespolitiken vid
konungens sida skulle ledas av
svenske utrikesministern allena
och att den urspr. enbart svenska
diplomatiska och konsulära
representationen gjordes gemensam. En
svaghet låg även i
konungamaktens större begränsning i Norge,
där konungen endast hade
suspen-sivt veto. Karl XIV Johans
försök att vinna ökad makt i Norge
voro fåfänga. — I Sverige
önskade man tidigt en fastare union,
mot vilket man i Norge ställde
sig avvisande. Tack vare den
ökade trygghet, som S. beredde,
kunde Norge reducera sin armé till
omkr. hälften mot förut, och de
inbördes lättnader i fråga om det
svensk-norska handelsutbytet,
vilka genomfördes genom s. k.
mellanrikslagar, beredde Norge
stora fördelar. Även dess
utrikes-sjöfart gynnades av de förmåner,
som unionsdiplomatin och
möjligheten till fraktfart även för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
