Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk-norska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
423
Svensk-norska unionen
424
svensk räkning beredde. 1821 fick
Norge sin nuv. handelsflagga,
men i sydländska och
utomeuropeiska farvatten skulle båda
ländernas fartyg använda en
gemensam unionsflagga. Bodösaken (se
d. o.) framkallade krav på norsk
delaktighet i utrikesärendenas
ledning. 1835 öppnades den
svenska ministeriella konseljen
vid handläggning av
diplomatiska ärenden, som även rörde
Norge, för ett norskt statsråd,
vanl. statsministern i Sthlm.
1838 fick Norge rätt att använda
sin egen handelsflagga på alla
hav. En f. å. tillsatt
unionskommitté framlade 1844 ett utförligt
förslag till föreningsakt, byggt
på principen om likställighet.
Förslaget kom aldrig att
framläggas för riksdag och storting.
I stället genomförde Oskar I
partiella reformer; bl. a. beslöts
insättandet av ett unionsmärke i
bägge rikenas handelsflaggor. —
Under intryck av
skandinavismen och av det försämrade
förhållandet till Ryssland,
beroende bl. a. på tvister mellan
norska och finländska lappar,
hade man väl i Norge börjat
skatta unionen något högre, men
misstroendet växte ånyo genom
ståthållarstriden.
Stortinget hade 1859 beslutat
ståthål-larämbetets avskaffande, vartill
Karl XV i samråd med H.
Ha-milton ställt sin sanktion i
utsikt. övriga medlemmar av
svenska ministären De Geer voro
visserl. i sak villiga men
fordrade, att frågan ss. unionell
skulle behandlas i sammansatt
statsråd. På grundval av
motioner av bl. a. Anckarsvärd
begärde emellertid riksdagen 1860
en allmän revision av
unionsrät-ten och ståthållarfrågans
upptagande i samband därmed.
Konungen nödgades därför vägra
den tilltänkta sanktionen,
norrmännen å sin sida hävdade, att
frågan ej vore underkastad
unionell behandling, emedan
bestämmelserna ej inrymdes i riksakten.
— En andra unionskommitté
(1865—67) föreslog en ny
föreningsakt, som avsåg att skapa
full likställighet. Bl. a. föreslogs
inrättandet av ett unionellt
statsråd. Förslaget fälldes av
den av J. Sverdrup ledda
stor-tingsoppositionen 1871. — I
början av Oskar II :s
regeringstid avskaffades ståthållarämbetet
1873 (1891 upphävdes även
vice-konungadömet). En ny mellan
-rikslag 1874 gav bl. a.
ömsesidig tullfrihet för inhemska
varor. Sveriges övergång till
pro-tektionismen föranledde
emellertid revisioner av mellanrikslagen
(1887, 1890), varigenom
unions-rikena handelspolitiskt gledo isär,
och 1897 utgick mellanrikslagen
utan förnyelse. — ödesdigert blev
beslutet (1884) om statsråds
tillträde till stortingets
förhandlingar (statsrådssaken), som
föregicks av vetostriden (se
Norge sp. 1014 f.). Detta
innebar en ytterligare begränsning av
konungamaktens möjlighet att
hävda unionella synpunkter. En
vänsterregering Sverdrup
genomförde 1885 en nedsättning till
hälften av Norges försvarstribut.
Redan 1871 hade Sverdrup för
ut-rikesstyrelsens ordnande anvisat
den utvägen, att Norge toge saken
i egen hand, och 1891 antog
stortinget den därtill syftande
”Ber-nerska dagordningen” (se B e r
-ner 2). Den norska vänstern
övergick alltmer till att söka
undergräva unionens bestånd,
medan högern arbetade för dess
bevarande och utvecklande till full
likställighet. Vänsterns närmaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
