Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
441
Sverige (Geologi)
442
sjöfyllda sprickdalar. Mellan
Östgöta- och Mälarslätterna utbreder
sig en dylik, av
förkastnings-branter begränsad sjöplatå, som i
Kolmården och Tylöskog har sina
högsta delar och i v. fortsättes av
Tiveden; längre norrut ligga
Kilsbergen och Käglan, över
Mälar-slätten löpa rullstensåsar, över
Vänerslätten höja sig de siluriska
platåresterna Kinnekulle,
Billingen m. fl., över östgötaslätten
Ombergs urbergshorst. Sy d s ven s -.
ka höglandet höjer sig ovan
marina gränsen som en ganska
jämn och sjörik urbergsplatå, i
Halland och n. Skåne splittrad i
platåflikar och i n. Småland
bruten i berg och dalar. Den kantas i
s. Halland av en jämn kustslätt,
sänker sig söderut under Skånes
moränlerslätter, varöver de
skånska ”åsarna” höja sig, och österut
mot Kalmarsund under de
orubbade sediment, som bilda den plana
Kalmarkusten, Öland och
Gotland. — Geologi. 1.
Berggrunden är dels det av huvudsaki.
granit, gnejs, leptitiska bergarter
etc. uppbyggda kristalliniska
urberget, dels därpå vilande
sediment. Urberget, som intar
den ojämförligt största arealen,
består inom tre större områden
huvudsaki. av gnejs (se d. o.),
medan i övrigt granitiska bergarter
dominera. Dessa bilda ofta
massiv, begränsade av stråk med
(ofta malmförande)
suprakrusta-la bergarter. Sådana områden äro
granitporfyrområdet i s.ö.
Sverige, Bergslagens
leptitgranitfor-mation samt Västerbottens och
Norrbottens områden med
supra-krustala bergarter
(Skelleftefäl-tet och
Kiiruna-Kurravaarafäl-tet). Hela urberget har utsatts
för en genomgripande
metamorfos, varigenom åldersförhållandet
mellan urbergets olika delar blivit
i högsta grad invecklat. Vissa
(s e r a r k e’i s k a) graniter äro
yngre än denna metamorfos och
genomsätta det äldre urberget
(Stockholmsgranit, Växjögranit,
Filipstadsgranit etc.); de bilda
stundom berggrund över
vidsträckta områden (Bohuslän,
Blekinge, mell. Norrland etc.).
Yngre än det egentliga urberget
är dalaporfyren, som bildar ett
väldigt eruptivtäcke n.v. om
Siljan med omväxlande bäddar av
porfyrlava och -tuffer och
geologiskt torde närmast höra samman
med rapakivibergarterna (se
Ra-p a k i v i). Åmåls-, Västanå- och
Västervikskomplexen (se dessa
ord) äro in veckade i urberget.
Yngre sediment ä’ra
formationer äro helt oberörda
av den metamorfos, som träffat
urberget; dock ha de i n. S. blivit
indragna i f jällveckningen (se
nedan). I övriga S. äro sedimenten
horisontella 1. svagt lutande samt
begränsade till mindre, i regel
nedsänkta områden. De
prekamb-riska äro fossilfria, i regel
trol. kontinentala sediment
(Al-mesåkragruppen, Dalformationen,
Jotniska avdelningen,
Visingsö-serien; se dessa ord), som
avlagrats i samband med
utbildandet av den
subkambris-ka denudationsytan (se
d. o.). De kambrosiluriska
sedimenten (kambrium, ordovicium
och gotlandium 1. silur) äro
havs-avlagringar och innesluta massor
av fossil av den äldsta
havs-faunan. Dessa sediment, som
täcka spridda fläckar av
urberget (se kartan) samt helt
uppbygga Öland och Gotland, bestå
av sandstenar, kalkstenar,
alun-skiffer och lerskiffer;
mäktigheten är i Skåne 1,200 å 1,500
m., på s. Gotland c:a 800 m., på
n. Gotland c:a 400 m., i
Väster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
