Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
491
Sverige (Historia — 1250)
492
fynden i vikingatidens gravar,
främst i Birka, vittna (se
Vikingatiden). Kristendomen
predikades för första gången i S.
av Ansgar omkr. 830, men det
dröjde länge, innan den lyckades
besegra den gamla hednakulten
(se Fornnordisk
religion). Ännu i slutet av 1000-t.
synes den hedniska
centralhelgedomen, templet i Gamla Uppsala,
ha stått kvar. De mäktigaste
konungarna under vikingatiden
voro Erik Segersäll (slutet
av 900-t.) och Olof
Skötkonung (början av 1000-t.). I
mitten av 1000-t. upphörde
vikingafärderna och den gamla
konungaätten utslocknade. Riket
hade dä ett mindre omfång än
f. n.: Skåne, Blekinge och Halland
hörde till Danmark, Bohuslän och
Härjedalen till Norge, som vid
1100-t:s slut även bemäktigade
sig Jämtland från Sverige.
Endast med en smal landremsa vid
Göta älvs mynning sköt det
svenska området fram till Västerhavet.
Det svenska riket var vid denna
tid icke ett enhetligt rike utan
snarare ett förbund av landskap
och bygder, fördelade på
Götaland, Svealand och Hälsingland,
det ursprungliga namnet på
hela den svenska bygden i
Norrland (se d. o.). Gotland var en
halvt autonom bonderepublik
under sveakonungens överhöghet.
De olika landskapen, som
indelades i häraden 1. hundaren, hade
sina särskilda lagar och
utpräglad självstyrelse, utövad på
tingen under ledning av lagmän,
häradshövdingar m. fl. ämbetsmän.
Konungen valdes av
upplänningarna men måste få valet
bekräftat ay de övriga landskapens
inbyggare under den s. k.
eriksgatan. — De årh., som följde
efter vikingatidens slut, äldre
medeltiden (omkr. 1060—
1250), voro en tid av inre strider,
som till sina detaljer delvis äro
föga kända men som sannolikt
nära sammanhänga med
brytningen mellan kristendom och
hedendom samt med
huvudlandskapens inbördes rivalitet.
Härunder företräddes kristendomen
av Stenkilska ätten
(konungarna Sten kil,
Hallsten och Inge d. ä., de senare
Stenkils söner, Inge d. y. och
Filip, Hallstens söner, samt
möjligen R a g v a 1 d och
tronpretendenten Erik); mot Inge d. ä.
uppträdde som medtävlare
Blot-S v e n, vilken var den siste
hedniske konungen. Eftei’ nämnda
ätts utslocknande följde omkr.
1130—1250 en tävlan mellan
Sverker ska och E r i k s k a
ätterna [Sverker d. ä. (omkr.
1130—56), Erik den helige
(omkr. 1156—60), Karl
Sverkers son (1160—67), Knut
Eriksson (1167—96),
Sverker d. y. 1196—1208), Erik
Knuts son (1208—16),
Johan Sverker sson (1216—
22) och Erik Eriksson
”läs-pe och halte” (1222—50)].
Under denna tid inrättades de första
klostren och hölls det
betydelsefulla kyrkliga mötet i Linköping
(1152), då beslut fattades om
Peterspenningens införande.
Därjämte lades grunden till kyrkans
privilegierade ställning. S. blev
ett eget ärkebiskopsdöme (1164).
Initiativ togs trol. nu till
Stockholms befästande.
Stads-väsen och bergsbruk skapades
efter tyska mönster under slutet
av 1100-t. Under Erik
Eriksson leddes styrelsen av Birger
Jarl, tillhörande Folkungaätten
(se d. o.). — Folkung
atiden (1250—1363). Birger
Jarl var i början, ehuru icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
